tisdag, mars 04, 2008

Death of vinterskor

Nu vet jag faktiskt inte hur det har varit i Östersund och Jämtland, men den stora skillnaden för mig med att flytta till Stockholm är att det inte finns någon snö. Om man inte vill räkna det där plasket vid trottoarkanten som snö. Eller högen som mer är grus än snö. På ett sätt är det enormt skönt. För första gången på många år så har jag inte behövt vakna upp i vad som känns vara totalt natt, pressa upp dörren eftersom det ligger tio ton snö utanför och pulsa ner till busstationen med snön smältandes innanför kängorna.

Där jag bodde innan var det ständiga problem med posten eftersom min hyresvärd hade en tendens att aldrig låta skotta den lilla trappan som ledde ner till min källarlägenhet. Istället så fanns det en smal isränna där man kunna halka upp och ner, krampaktigt klamrandes i den till hälften nerfallna muren som omgärdade min port. Till slut så byggde man om min trappa, och jag fick balansera på plankor över en cementsjö under mig istället. Tänk er en flodhäst på en en trampolin. Men det slår inte snön. Jag jobbade tidigare ute i Lugnviks industriområdet, där, om man hade tur, så fastnade inte bussen i snömassan som aldrig skyfflades bort. Jag hade för vana att promenera hem med Kenneth, eller ”skägget” som han ibland kallar sig. Till slut blev vi experter, på en vägsträcka på ett par hundra meter, att hjälpa stackars medarbetare att putta upp deras bilar som kört och fastnat i dikena.

Men allt det där slipper jag nuförtiden. Men inte ger dig mig någon glädje, eftersom min snålhet (eller ekonomiska sinnet som jag kallar det) förhindrar mig från att köpa vattentäta skor. Att köpa skor för vintern är ett nödvändigt ont som jag drar ut på tills att fötterna blir blåa och jag klagar för mycket. Det har hänt mer än en gång att vänner har köpt skor till mig för att dom tröttnat på min klagan. I alla fall så köpte jag mina nya fina svarta kängor i november, på lunchen, på en tid under fem minuter. 299 kronor kostade dom. Vilken dröm. Värme. Torra fötter. Dessutom såg dom ganska snygga ut.

Tills sena sulan sprack. Lite kyla får jag allt leva med. Sedan sprack andra sulan. Bara lite vatten. Sedan började själva skon lossna från sulan. Klafs klafs. Men okey, det regnar inte varje dag i Stockholms-vintern tack och lov.

Sedan lossnade hälen. Jag köpte extra sulor, såna man har i stövlar, och petade in dom i skorna. Fungerade i en vecka. Sedan började tårna plaska stillsamt i den allt blötare vintern. Pulade in en socka i hälen för att jag åtminstone skulle kunna gå upprätt och inte som jag vore halt.

I helgen orkade jag inte längre. Frågade min kompis Simon om han hade ett par skor jag kunde få låna över helgen, så att jag kunde vara torr. Tyvärr har Simon storlek 39 och jag har 43. Men det har aldrig hindrat mig. Trängde in fötterna, promenerade en kilometer för att möta pojkvännen. Vi åt en pizza på vägen hem och när jag hade slaskat i mig resten så insåg jag att jag inte kunde gå längre. Båda lilltårna var blodiga och jag promenerade i strumplästen hem. Gregory, han bara skrattade.

Det gör fortfarande ont i fötterna och dom är dyngsura av mina desintegrerande skor. Men om jag inte känner mig allt för snål så kanske det blir ett par nya på lunchen.

Om jag hittar dom inom fem minuter.