lördag, mars 29, 2008

En film utan skönhetsfläckar saknar en del av sin själ...

Det ska erkännas, jag är en praktnörd. Eller en björnnörd. Eller vad för titel man nu ska sätta på mig, om det överhuvudtaget behövs någon titel.

För mig är film en drog. Det är den ultimata drogen och den ultimata konsten och den ultimata uttrycksformen. Musik och litteratur kommer på god tvåa. Men ingen slår filmen.

Jag har svårt för perfekt film, film där varje tagning är absurt genomtänkt, ett manus som man arbetat på under flera år för att få fram alla nyanser, där skådespelarna är kvalitetsstämplade av finkulturen. Ni förstår min poäng.

En film utan skönhetsfläckar saknar en del av sin själ. Jag blir rastlös, uttråkad och vill bara ruska tag i filmskaparen och säga "get a life".

De filmskapare som jag rent ut sagt anser är genier är inte perfekta. Dom har sina skavanker, och är väl medvetna om dom. George Romero har en udda rytm i sin klippning och blandar gärna in humor när genremupparna tycker det är olämpligt. Dario Argento låter sina karaktärer reagera helt ologiskt och verkar inte vara så intresserad i skådespelarna. Lucio Fulci hoppar gärna medvetet över logik och förnuft i sina till synes kommersiella skräckfilmer och dras mot en mörkare poetisk insikt. Jess Franco kan slarva sig igenom en film enbart för att han vill ha med sina fantasier på ett hörn. Jean Rollin kan oftast förtrollas så mycket av kvinnlig skönhet att tiden stannar och en normal filmälskare skulle vrida sig i soffan. Umberto Lenzi lämnar oftast allt de vanligt folk kallar kvalité hemma, och kör hårt på underhållning och intensiva action. Ruggero Deodato är kallare som regissör, men har en sadistisk ådra som verkar komma från hjärtat. Rainer Werner Fassbinder anses vara ett geni, men många anser nog att han skulle ha gjort färre filmer istället för att överösa oss med arthouseklassiker. Alejandro Jodorowsky gjorde gärna filmer på tre timmar som ingen utom en påtänd John Lennon förstod. Brian De Palma fortsätter att göra bra film, men recensenterna gillar att såga honom för sakens skull.

Jag kan gå på i evigheter. Detta är de större "kommersiella" regissörerna, men Renato Polselli, Enzo G. Castellari, Pupi Avati, Sergio Martino, Bruno Corbucci, Al Breschia och tonvis med andra genier på sitt sätt finns. Och jag dyrkar dom alla.

Skräckfilm går alltid ner, gärna europeisk, men gärna (som en typisk skräckfilmsnörd) åttiotalskräck och nyare skräck. Jag skiter i när dom är gjorda, huvudsaken hjärtat finns där. Amerikansk TV-skräck från sjuttiotalet rules. Så även amerikanska (Oliver Stones Alexander är ett mästerverk, oavsett av aporna där ute säger) och italienska sword and sandal-filmer, asiatiska monsterfilm, Takashi Miike-yakuzas, brit-horror och amerikanska crimethrillers från sjuttiotalet. Burt Reynolds har gjort en av världens bästa snutfilmer, Sharky's Machine och Anthony Quinn ligger bakom en annan: Across 110th street.

Passion måste finnas. Det är så trist med perfektion utan passion, som Tim Burton nu för tiden. Passionen är borta, bara image och Johnny Depp.

Har inget emot påkostad Hollywood-film, eller film som floppat. Allt kan vara bra, huvudsaken jag tycker den är bra. Jag skiter fullständigt i vad recensenterna säger. Det är bara min smak som räknas i min värld.

Film är magi. Och magi är film.