onsdag, mars 26, 2008

Jag minns alla energislukande idioter

Jag måste ändra på mig. Mer än vad jag gjort innan. Ju mer jag grubblar på det så har jag märkt att jag väldigt lätt blir andra människors stödjande axel. Det är mig folk vänder sig till och tycker synd om sig själv, använder sig för egotrippar där dom enbart pratar om sig själv eller helt enkelt klappar mig på huvudet och lite grann ser ner på mig som den där snälle killen. Typ som en verklighetens Fluffy i Camp Slaughter.

Det är bra med självömkan och ego, men inte hela tiden. Blir det oavbrutet så har i alla fall jag en tendens att tröttna på såna människor, jag drar mig ifrån dom och när dom spelar sårade över att jag inte hör av mig längre för att lyssna på deras snyfthistorier så spelar dom sårade. Problemet är väl kanske att jag vid det laget inte bryr mig längre.

Fan, jag har skjutit ifrån mig människor många gånger eftersom dom behandlar mig som en sak. En grej dom kan få tröst eller något annat av. Jag minns W, en snubbe som var mycket aktiv på dvdforum och som var (och är) extremt egotrippad. Tokigt egotrippad. Allt kretsar kring honom i någon sjuk dödsdans, är det inte förhållanden så är det om hans familj och vänner, eller sjukdomar han haft eller har. Jag fick nog av honom när jag skrev till mig på en chat att han ville ringa mig. Detta var typ ett på natten. Det enda han ville ha fram i telefonsamtalet, fick jag fram innan han hann ringa, var för att berätta att hans pojkväns morsa gillade honom eller nåt sånt. Så jag sade till honom att det var lite för sent för att ringa. Sedan var han ute ur min sällskapskrets.

Jag minns den skånske filmjournalisten med tunt hår som enbart kunde prata om sig själv och att han inte kunde hitta några kvinnor eftersom dom (uppenbarligen) hade betydligt bättre smak än att bli ihop med en medelålders egogris som honom. Så jag började undvika hans samtal, och trots att han hela tiden eftersträvar efter att vara någon så har han inte blivit någonting.

Jag minns den där snubben från dalarna som var sjukligt egotrippad. Det var obehagligt. Jag slutade besvara hans samtal.

Jag minns artistensom enbart kunde tycka synd om sig själv. Inget annat. Inget annat gällde. Så jag lät han glida in i glömskans dimma.

Jag minns killen jag datade i somras som enbart kunde snacka om sin musik och sig själv, som helt och hållet ignorerade mig och mina känslor, åsikter och idéer. Men jag var för snäll givetvis. Lät honom presentera mig som sin "systers man" eftersom han inte klarade av att vara öppen. Så jävla dum jag kände mig. Det var mycket mer än så. Jag orkar inte tänka på det. Sånt jävla slöseri med tid. Nästan som en dålig parodi.

Jag minns regissören med lite talang och stort ego som spottade ur sig skådespelare och crew efter att ha först tuggat sönder dom. Jag ville inte bli en av dom så jag började ignorera honom. Ville inte hamna i samma fälla som så många gånger förut.

Jag minns den medelålders mannen på QX som så fort jag nämnde min pojkvän blev tyst och slutade chatta. Som om jag inte fick ha pojkvän. Som om han trodde att han överhuvudtaget hade någon chans på mig. När han till slut började snacka sex så spärrade jag honom på en gång. Ännu ett ego jag sänkt.

Jag minns mitt ex Tony, som jag tyckte så mycket om... men som valde karriär före kärlek och lämnade mig där blottad och med sönderslaget hjärta.

Jag minns så många. Jag har haft väldigt lätt att dra dom till mig. Kanske för att jag verkar väldigt snäll och är en god lyssnare. Men när man hela tiden lyssnar och accepterar oavbruten självömkan, egocentrering och att tryckas ner så blir det bara värre, som om man plötsligt blir ett offer för någon annans ganska ointressanta liv.

Förvisso har jag en egoblogg. Men det är min egoblogg. Jag tvingar ingen att läsa den och det är min fristad och har varit det i fyra år nu. Här kan inte egoaporna nå mig. Tack och lov för det.

2008 är ett fräscht år. Långt borta från idioter. I stort sett alla "nära och kära" som jag faktiskt ogillar och som enbart är energislukare är borta ur mitt liv. Jag mår bättre och bättre och försöker någon klappa mig på huvudet så slår jag bort den där jävla handen.

Rör mig inte.