lördag, mars 29, 2008

Nära skjuter ingen pusselbit

Det var så nära idag. Såg Dan Curtis utmärkta TV-pilot The Norliss Tapes, amerikansk TV-skräck från sjuttiotalet. Jävligt coolt koncept, och grymt trist att det bara blev piloten och ingen fortsättning.

Men det var så nära att en pusselbit lades i mitt liv. Det kändes så rätt, men det blev aldrig det jag hade tänkt mig.

Kommer så väl ihåg hur jag och pappa besökte en kompis till honom. Kompisen hade, vill jag minnas, en lädersoffa och hus. Eller bara en stor lägenhet. Jag kanske var fem år eller nåt. Innan hade jag hört om deras gemensamme bekante som hade fått huvudet kapat i en bilolycka. Redan då tyckte jag det var väldigt spännande med det makabra.

I alla fall började vi titta på en film. Kommer så väl ihåg sjuttiotalsstämningen, en kvinna som sitter nere i ett vardagsrum. I bakgrunden så går en trappa upp till en dörr. Det kanske var en lite balkong innan dörren också. Hon hör något, blir skräckslägen. Blodet isar sig. Hon går sakta mot trappan. Finns det något där uppe?

Sedan vågade jag inte kolla mer. Pappa bytte kassett och det blev Badliv med The Two Ronnies istället. Betydligt barnvänligare och roligare.

Men ack så jag funderat på vad vi såg där. Och idag när jag tittade på The Norliss Tapes så kändes det som om det var så nära. Stämningen, miljön, tempot. Allt var där. Men det dök aldrig upp en sådan scen.

Jag funderar på om det kan vara någon annan Dan Curtis-skräckis. Någon gång kanske den där pusselbiten läggs i mitt liv. Det ska bli spännande att se vart det leder till.