söndag, mars 02, 2008

Recension: Dark Angel (1990)


Det har varit på tok för lite Dolph Lundgren på bloggen, och då är det väl lika bra att jag skriver några rader om en av hans mest kommersiella, snygga och läckra actionsnurror: Dark Angel, eller I come in peace som den även heter - och som egentligen är en betydligt bättre och fyndigare titel.

Dolph Lundgren spelar Jack Caine, en hård snut med ett hjärta av guld. När vi möter honom så sitter han och avslyssnar en möte mellan en undercovers-snut, hans närmast kollega Turner, och en knarkbaron. Samtidigt så rånas en butik i närheten och Jack springer dit, dödar dom han ska döda och missar givetvis att hans partner blir avrättat och att en utomjordisk galning med hockeyfrilla och heroinberoende slaktar en stor del av knarkgubbarna.

Otroligt nog får inte Jack sparken på grund av att han misslyckades att skydda sin kollega och för att han handlat utan sina chefer tillstånd, och bli istället utsedd att bli assistent och den minst sagt stele regelfetishisten Smith (Brian Benben). Tillsammans ska dom lösa fallet.

Samtidig så har utomjordingen, Talec (Matthias Hues) hunnit med att mörda och sno endorfin från ett gäng offer runt om i stan, och av någon anledning behöver han massor av heroin till detta.

Så med både vanliga hederliga kriminella mördare och en riktigt aggressiv utomjording så blir det inte några lätta dagar för våra hjältar...

Detta är här ett gäng snabba nittio minuter med ett manus som kanske inte är vidare orginellt, men som bjuder på hejdlöst mycket explosioner, buddy-humor och några feta roundkicks från Dolphan. Musiken är komponerad och framför av Jan Hammer, killen som gjorde musiken till Miami Vice, och det borgar för en skönt synth-stämning som matchar kläder, kostymer och utomjordingar väl.

CD-skivan är en nymodighet och bland det första vi får se i filmen är en CD-skiva, och sedan visar det sig att utomjordingen har ett vapen som skjuter något som ser ut som en väldigt dödlig CD-skiva. Man kan tänka sig hur någon filmproducent fick idén då han satt i sin porsche med palmerna svepandes förbi honom i solskenet.

Jag gillar överlag Dolphs filmer och han har hållt bättre klass än en del andra actionsnubbar. Under den här perioden gjorde han flera klassiker: Red Scorpion, The Punisher, Showdown in little Tokyo och så sedan denna då.

Synd att han inte större än så. Men vi kommer alltid att älska honom, även om han börjar göra kristna postapocalyptiska filmer i Sydafrika... oups, det har han faktiskt gjort.

Men han är förlåten för allt.