lördag, mars 15, 2008

Recension: Duel Of The Champions (1961)


Långt ifrån den bästa historiska peplumen som gjorts, men Duel of the champions har ändå ett visst underhållningsvärde och några intressanta idéer.

Alan Ladd var fyrtioåtta år när han spelade in sin första och sista italienska peplum, och otroligt nog skulle jag ha gissat att han bara var en uppsminkad sextioåring. Han fungerar egentligen inte som en av tre söner, Horatius, som kämpar för Rom. Men på något sätt får han någon form av värdighet i rollen. Men bara nästan.

Under ett slag så blir Horatius tillfångatagen av fienden och hemma i Rom är man snabba att anklaga honom för feghet och förräderi. Hans far förskjuter honom och hans bröder är sura. När han väl lyckats fly så blir han kallt mottagen hemma och drar sig undan till ett fredligt lantliv.

Men enligt gudarna så ska han och hans två bröder vara räddningen för Rom i och med att dom genomför en duell mot fiendens tre härskarbröder. Men givetvis är det inte bara den hotande duellen som är på gång, utan även intriger som att hans flickvän gift sig med hans bror under de veckor han varit ansedd död eller desertör samt att han kärat ner sig i en lokal byflicka.

Att hans syster också blivit kär i en av fiendebröderna gör det hela inte lättare.Men till slut så måste alltså brödraduellen ske. Och sen var det inte mer med det.

Vad jag gillar med filmen är att Horatius har ett sådant motstånd till våld och krig, med tanke på att han är romare och detta utspelar sig i inledningsskedet på romarriket. Vid ett tillfälle flyr han till och med, även om det utvecklar sig till en plan där han vinner över fienden.

Tyvärr blir det lite av en antiklimax då det faktiskt bokstavligen är en fight mellan tre bröder från vardera läger. Inte en enda soldat mer. Inget fett slag. Inga episka kameraåkningar. Inga stapplande italienska statister.

En annan som stapplar ibland är en trött Alan Ladd. Han verkar inte speciellt intresserad av rollen och det ser ut som om han har svårt att röra sig smidigt vid ett par tillfällen. Eller så var han full. Jag vet inte. Han är dock helt okey, även om det hade passat bättre med någon friskare och mer atletisk skådespelare. Det finns väl en anledning att alla fightingscener med Alan är filmade på avstånd så att man inte ska se stuntmannens ansikte så väl.

Men jag skulle nog ändå köpa den om den kom ut i en ny restaurerad utgåva, och inte i den avskyvärda version som Alpha har gett ut. Som att se bajs utsmetat på en tallrik. Fast i fler färger och färre nyanser.