söndag, mars 23, 2008

Recension: From a whisper to a scream (1987)


From A Whisper To A Scream är inte någon speciellt omtalad episodfilm, men trots dess tillkortakommanden så tillhör den nog numera en av mina favoriter. Jeff Burr, som senare regisserade Texas Chainsaw Massacre 3 och ett antal andra uppföljare i olika filmserier, fick Vincent Price att ställa upp som filmens ciceron genom att helt enkelt fråga snällt och Vincent blev så imponerad över att Jeff försökte få med honom i en sådan billig film att han sade ja på en gång.

Filmen inleds med avrättningen av seriemörderskan Katherine White (Martine Beswick). En journalist, spelad av Susan Tyrell, beger sig hem till Katherines hemstad Oldfield för att där försöka spåra orsaken till hennes ondska. Hon träffar farbrodern, Vincent Price, som börjar berätta om Oldfields fruktansvärda historia.

Den första berättelsen handlar om den timide kåtbocken Stanley Burnside, spelad med perfektion av Clu Gulager, som kärar ner sig i en kvinna på jobbet. Han lider dock av våldsamma fantasier som oftast innebär ond bråd död och det hela blir inte bättre av det incestuösa förhållande han har med sin neurotiska syster som måste bada i isbad varje kväll. Sedan går allt, som vi förstår åt skogen. Rejält.

I den andra berättelsen så stöter vi på busen Jesse Hardwick som flyr ut i träsket efter att ha blivit skjuten av gangsters. Han blir räddad av en gammal svart man som verkar ha funnit lösningen på evigt liv. Jesse vill väldigt gärna komma över hemligheten, men hans girighet och hans ondska får honom rejält på fall.

Tredje gången är den värsta gången kanske man brukar säga, och här blir det en minst sagt tragisk kärlekshistoria om en glasätande tivoliarbetare som hålls fången på tivolit genom utpressning. Men när han kärar ner sig i en av besökarna och han vill ta sig ifrån sin fångenskap så kommer den elaka voodoo-tanten som äger tivolit och sätter blodiga käppar i hjulet.

Den sista berättelsen innehåller glädjande nog en fantastisk insats av den alltid lika underskattade Cameron Mitchell som sydstatssoldat som tillsammans med sina kollegor vandrar rakt in i en riktigt blodig hemlighet, den hemligheten som direkt skapade staden Oldfield. Man brukar säga att barn är hemska, men dessa är genomvidriga!

Jag vill naturligtvis inte berätta för mycket om varje historia, men det är fyra ganska kompetenta historier som trots en uppenbar låg budget och stundtals ganska platt foto, förmår att engagera. Allt är väldigt ambitiöst och man har stundtals utmärkta skådespelare, även om en del i mindre roller kanske inte borde ha agerat i första taget. Men det är inte så viktigt för helheten. Den är så fylld av kärlek ändå.

Man förstår att Jeff Burr senare fick göra en motorsågsmassaker-film, då han har en närmast sadistisk förmåga att skildra lidande. Han har skapat en del obehagliga bilder, eller i alla fall väldigt makabra och vräker gärna på med blod och skrik. Speciellt tivoli-sekvensen innehåller en väldigt blodig scen som aldrig verkar vilja ta slut.

En mörk och blodig episodfilm, som både är deprimerande och cynisk, men gjord med massor av talang både bakom och framför kameran. Helt klart det bästa i genren tillsammans med Creepshow och Creepshow 2.