tisdag, mars 18, 2008

Recension: The Island (1980)


Är det inte underligt hur många av Michael Caines floppar som har med vatten att göra? Allt från Beyond the Poseidon Adventure till Hajen 4. Han floppade också med denna minst sagt udda fågel, The Island, från 1980. Enligt uppgift så pumpade Universal in tjugotvå miljoner dollar i detta äventyr, och den bombade riktigt, riktigt hårt. Vilket är synd, för den hade potential att kunna bli något.

En mörk natt. Några äldre män har hyrt en båt och dricker öl, pratar om livet och är så där undebart gubbig som jag också vill bli förr eller senare. En av dom noterar en kanot som kommer flytande, drar dumt nog in den mot båten och sedan blir gubbarna tokblodigt mördade med en stor fet yxa.

Michael Caine spelar journalisten som övertygar sin chefredaktör om att få åka till Bermudatriangeln för att undersöka alla de fartyg och båtar som försvunnit de senaste åren. Med sig tar han sin son, Justin, som hoppas på Walt Disney men istället får vara med om en flygkrasch.

Till slut så blir man tillfångatagna av något så absurt som pirater. Äkta pirater som levt på en ö i trehundra år och livnär sig på att råna skepp som kommer för nära. De leds av en väldigt mager David Warner, som också bestämt sig för att hjärntvätta Justin till att bli sin son. Pappa Michael Caine sparar man som avelstjur då han inte är så inavlad som piraterna.

Naturligtvis så måste Caine ta sig och sonen därifrån och det blir inte så lätt som han kan tro...

Skräckfilm? Äventyr? Familjefilm? Det är svårt att säga. Det är en oerhört konstig hybrid av allt. Grundkonceptet skulle kunna vara ett renodlat familjeäventyr, men alla blodiga mord, naket, manet-tortyr och grova ord gör att det naturligtvis blir väldigt långt ifrån en familjefilm. Peter Benchley skrev manuset själv, efter sin egen bok, och det är synd då han uppenbarligen inte kunde bygga upp en bra dramaturgi. Det är mycket upprepningar, konstiga replikskiften och just denna osäkerhet på genren. Benchley ville uppenbarligen både sälja smöret och behålla det själv.

Förutom manusets brister så är det en klart överraskning. Den bjuder på en orginell historia med helt okey skådisar, även om de flesta kanske känns lite oinspirerade. Michael Ritchie gör ett bra jobb med regin trots ett hopplöst manus och försöker så gott det går att vräka på med omoral. Vissa scener gränsar till splatter, med uppfläkta magar, yxor i skallen, knivhugg och squibs. Riktigt välgjort för övrigt! Manet-tortyren är bisarr och det hela avslutas med en Sam Peckinpah-inspirerad massaker.

Mycket sevärd film. Udda som fan, men för en älskare av underskattade storfloppar så passar den här mig som handen i handsken.