fredag, mars 28, 2008

Recension: Land of the Pharaohs (1955)


Howard Hawks fick för sig att producera och regissera något som han aldrig hade gjort förut och aldrig kom att göra igen: en historisk mastodontfilm. Resultatet blev den brylcremésdoftande Land of the Pharaohs, en film som kammar helt noll när det gäller realism, men vinner på en märkligt stillastående handling som lyckas vara extremt underhållande.

Den brittiske karaktärsskådisen Jack Hawkins spelar faraoen Khufu som kommer hem efter ännu ett lyckad krig. Han för med sig fyra hundra män som alla bär skatter, skatter som faraoen ska ta med sig in i döden.

Khufu har bara egentligen ett bryderi, nämligen att han inte kan bygga en tillräckligt säker pyramid. Alla varianter sågar han, eftersom det är för lätt för framtida tjuvar att ta sig in och stjäla hans rikedomar. Men under det senaste kriget så har han tagit med sig en fantastisk arkitekt som han får att designa pyramiden på ett sånt sätt att den blir inbrottsäker.

Arkitekten blir lovad sitt folks frihet, men måste själv följa med faraon i graven eftersom ingen får veta hur pyramiden är konstruerad.

Samtidigt så tar sig faraon en ny fru, den giriga och onda, onda, onda Nellifer - spelad med glimrande ondska av en mycket ung Joan Collins. Nellifer tänker enbart på guld och skatter och vill givetvis åt sin makes förmögenhet.

Så får vi följa pyramidbygget och givetvis Hollywood-melodramat runt omkring uppförandet av detta märkliga byggnadsverk.

Visst, detta är femtiotalskitch på högsta nivå. Howard Hawks försökte sig på att göra en intelligent mastondontfilm där de mänsliga ödena skulle vara viktigare än mass-scener, men det som man minns av filmen är just alla spektakulära scener. Tusentals statister som hamrar ihop en pyramid till exempel. Jack Hawkins är en mycket bra skådis och fungerar bra när han blivit äldre i filmen. Som en ung och viril stridskämpe funkar det inte, mest för att han helt är för gammal.

Annars är det den minst sagt inaktive grekiske skådisen Alex Minotis som är riktigt vass som Hamar, faraoens intelligente och sympatiska överstepräst. Han gjorde inte många filmroller under sin karriär, men gjorde istället perfekta tolkningar.

Men personligen, och de flesta håller nog med, så tycker jag att det är Joan Collins drak-fruga som håller igång historien. Hon är ond, girig, sexgalen, mer galen än en borstbindare och ännu mer girig. Hon är faktiskt briljant i rollen. Vilket jag aldrig trodde jag skulle säga om Joan Collins.

Så som ni förstår så handlar denna filmen om en pyramid som byggs. Det är inga krigscener eller nåt, men ändå håller den en god fart och känns aldrig seg. Det byggs upp mot en av de svartaste och på sitt sätt, speciellt med tanke på när den är gjord, mest oväntade sluten jag sett i genren - vilket givetvis är väldigt bra.

I filmhistorien en bagatell, men inom genren en liten pärla.