måndag, mars 31, 2008

Recension: Rabbi Jacob (1973)


När jag var barn så var Rosa Pantern och Louis De Funes det absolut roligaste man kunde se. Otroligt nog så har båda Peter Sellers filmserie om den enormt klantige Kommisarie Closeau och Louis De Funes klarat sig väldigt bra mot tidens tand, och Rabbi Jacob är inget undantag.

Louis De Funes spelar Victor Pivert, en rasistiskt, antisemtisk och fullständigt hysterisk direktör. Han är på väg till sin dotters bröllop, men råkar tillsammans med sin judiske chaufför, Salomon, köra ner i en sjö och det hela slutar upp med att Victor blir vittne till en avrättningsförsök i en tuggummifabrik!

Klädd i grönt tuggummi så flyr han från skurkarna, men hamnar ofrivilligt i händerna på den muslimske motståndsmannen Slimane (Claude Giraud). Tillsammans måste dom fly och hamnar på en flygplats, där dom råkar mer eller mindre av misstag ta över identiteten av två rabbiner som ska besöka Frankrike.

Så nu är det alltså en judehatande katolik och en muslims presidentkandiat som måste klara sig ur en fantastisk knipa: att upprätthålla Rabbi-identiterna och klara sig undan de elaka lönnmördarna. För att inte tala om den franska polisen. Och Victors hysteriska fru...

Alltså, Rabbi Jacob är en unik film. Den lyckas otroligt nog kombinera hysterisk fars, slapstick OCH ett antirasistiskt budskap utan att för den delen bli en vandrande fet moralkaka. Man driver med katoliker, judar och muslimer, men gör det med så mycket hjärta och själ att det inte på något sätt är stötande. Louis De Funes är givetvis den bärande pelaren och tillför en sån vansinnig energi till historien att man blir helt matt efteråt. Jag gapskrattade fler än en gång, och scenerna när han känner sig tvungen beskriva sitt efternamn (Pivert, som uppenbarligen betyder hackspett) med ljudeffekter och miner är helt otroligt. En annan klassisk scen är när han med sjukt många och hypersnabba grimaser försöker påkalla två polisers uppmärksamhet. Det känns slitet att dra likheten med Jim Carrey, och det tänker jag inte göra förutom att De Funes kunde sina grimaser bättre.

En av de största skratten, som jag fnissar åt ännu, är när de tre franska poliserna tar sig i en synagoga och inte förstår att dom måste ha på sig hatt. Så dom klappar sig på huvudet i tron att det är en hälsningsfras. Och det är ett lysande skämt, som det inte fokuseras på så hårt, inte överarbetas. Det bara finns där och det är så roligt.

Det är sällan jag ser feelgoodfilmer, men jag får väl bara tacka och buga för Studio S som har försett oss med en fullspäckad 2-discare med ett bara utmärkta dokumentärer om allt från inspelningen, De Funes själv och en liten intressant featurette om just hur filmen mottogs och oron över filmens ämne.

Och absolut, vi runt de trettio kommer ihåg den från VHS-filmens tid under titeln Tuggummifabriken. Men från och med nu så blir det nog alltid Rabbi Jacob för mig.