söndag, mars 16, 2008

Recension: Rome - Säsong 1 (2005)


Det är naturligtvis svårt att ge en vettig recension av någon man spenderat flera månader med att se. Alla detaljer är inte så klara, och ibland tappar man intresset. Rome är en sådan där serie som jag kände på mig att jag skulle gilla och därför har jag medvetet dragit ut på serien. Men idag, söndag, fick jag äntligen beskåda det sista bloddrypande och tragiska avsnittet i första säsongen.

Det utspelar sig under de sista åren av Julius Caesars styre. Vi får följa honom och de familjer som påverkas av skeendena runt omkring. Främst så följer vi Lucius Vorenus (Kevin McKidd) och hans vapendragare Titus Pullo (Ray Stevenson), befälhavare och fotsoldat. Dom har en enormt djup vänskap, även fast deras traditioner och bakgrunden skiljer dom åt. Lucius är den till synes kalla och stele killen, medan Titus är partymonstret som gärna tar sig en hora så ofta han kan och hamnar i slagsmål.

Medan Lucius hela tiden stiger i rangerna, oftast som en marionett åt Caesar, så följer Titus med. Runt dessa karaktärer, främst i de övre samhällsskicken i Rom så arbetar intrigerna på. Alla gillar inte hur Caesar har börjat se sig allt mer som en envåldshärskare och hans intressanta försök att förena Rom med sina fiender ses inte heller som något bra av vissa av hans medarbetare.

Men givetvis hukar Brutus i bakgrunden, förvirrad över hur han ska resonera med Caesar idéer och hans mor är inte heller direkt någon som håller Caesar högt. Man vill att republiken ska återställas som den en gång var och för det så måste kejsaren mördas.

Detta var en extremt ytlig genomgång av handlingen, då den är så komplex och har så många karaktärer att jag inte ids dra upp allt. Men som jag alltid velat säga: "Detta är storslagen TV-dramatik"! Minst sagt. Oerhört mycket arbete har lagts på att producera ett vad som kan anses vara ett realistiskt Romarrike. Människorna beter sig efter dom traditioner som ska ha funnits på den tiden, men karaktärerna faller heller aldrig platt. Trots att man kan förvånas över hur människorna resonerar så förstår man dom. Rent tekniskt, kulisser och rekvisita, så känns det så långt ifrån klumpedunsfilmer som Cleoptatra eller charmiga matinée-peplums. Jag fann mig aldrig bli distraherad av tekniken, utan den fanns där som ett stöd för ett fantastiskt bra manus och fina skådespelare.

Men givetvis kan en sån här produktion inte vara utan våld och sex, och det finns det givetvis. Inte i oerhörda mängder, men tillräckligt för att väga upp mot de komplicerade intrigerna. Höjdpunkten rent actionmässigt är nog ändå i avsnitt 11 då en karaktär tvingas in i ett gladiatorspel. Utan tvekan den våldsammaste och mest grafiska gladiator-fight jag hittills sett. Splatter. Men så bra gjort.

Så småningom ska jag försöka börja se igenom Rome säsong 2 och om några månader så lär det väl komma en kommentar om den också.

Tills vidare, mycket nöje.