torsdag, mars 20, 2008

Recension: Seven Murders for Scotland Yard (1971)


Paul Naschy, eller Jacinto Molina som han heter egentligen, är en skådespelare och filmskapare som mer eller mindre har gått mig helt förbi. Jag vet inte varför, men med tanke på hans imponerande karriär så är det ganska konstigt. Så jag har i alla fall börjat att försöka se en och annan film av denna biffige spanjor. Denna gången blev det giallon Seven Murders For Scotland Yard från 1971.

Naschy spelar ”Pedro”, en alkoholiserad föredetta trapetsartist som efter en olycka (ganska komiskt skildrad med Naschy i en alldeles för tajt cirkusdräkt som drullar ner på golvet) ligger i en sunkig lägenhet i Soho och är bitter. Hans fru har blivit prostituerad och inte nog med det så springer det omkring en Jack The Ripper-wannabe och hackar sig igenom grannskapets glädjeflickor.

Inte helt oväntat så blir Pedro misstänkt, speciellt efter att hans egen fru fallit offer för mördaren, och han flyr och bestämmer sig för att leta reda på mördaren själv. Samtidigt så fortsätter mördaren att härja, med svarta handskar och en ny souvenirkniv för varje mord. Konstigt nog så verkar Pedro vara i närheten av alla morden och det hela blir inte bättre av att han en morgon vaknar upp med ett lik bredvid sig.

De torra brittiska Scotland Yard-gubbarna försöker givetvis stoppa honom, då de är övertygade om hans skuld.

En spansk sleazig giallo som utspelar sig i Londons Soho-distrikt. Schyst. Det är en enormt skräpig film. Slarvigt ljussatt, lite skakig kamera ibland, ojämna skådespelarinsatser, enormt tunnt manus och blodiga men ganska dåliga effekter. Men den har bra fart och det är tillräckligt med grafiska mord och sleaze för att man intresset hålls levande.

Naschy är bra som den bittre trapetsartisten, och påminner lustigt nog om John Belushi ur vissa vinklar. Tyvärr kunde filmen ha tjänat på en bättre regissör som kanske skulle ha kunnat bidra med en mer fantasifull och inte så standardmässig regi.

Men jag gillade den trots alla nackdelarna. Men blir jag inte uttråkad så är oftast filmen sevärd.

Höjdpunkten är egentligen Soho-området med alla sunkiga barer, porrklubbar, skumma sex-biografer och människor på livets avvägar. Jag skulle inte vilja bo där kanske, men det gör sig mycket fint på film i alla fall.