onsdag, april 02, 2008

Det är trettiofem år kvar nu

Det är trettiofem år kvar nu. Trettiofem spännande år tills jag går i pension, det vill säga om nu inte pensionsåldern har höjts till åttio år eller något annat absurt vid det laget. När jag för några år sedan jobbade på Röda Korsets butik i Östersund så fick jag en äldre man att nästan kvävas av skratt när jag besviket utbrast att det var trettioåtta år kvar tills att jag kunde gå i pension. Han skrockade hela vägen ut ur butiken.

Jag ser fram emot pensionen. Kanske blir jag en fattig pensionär, men jag har varit ungdom och har lärt mig att leva snålt. Huvudsaken jag får den där eftertraktade friheten att bestämma över min egen vardag. En dam som jag hade kontakt med i föreningsarbete för en del år sedan sade att pensionen var det bästa som hade hänt henne. Äntligen kunde hon sova länge på morgonen, vara uppe hur sent som helst och bara umgås med vänner.

Så ska jag också resonera. Kommer att sitta där även när jag är åttio år och kolla in dom senaste skräckfilmerna, jag kommer inte att förfasa mig över dagens ungdom och förhoppningvis kommer jag inte klä mig i beige och lyssna på dragspelsmusik. Det senare verkar folk börja sysselsätta sig med automatiskt efter en viss ålder. Men jag ska vara stark... eller ja, stark och stark. Jag stiger redan upp sju på morgonen även på helgerna och läser nyheterna på internet (vilket är ett klart substitut för radion) och njuter över att det är så lugnt och skönt.

När mina medmänniskor stressar fram och tillbaka på jobbet så kan jag bara betrakta dom från min gräsplätt i en park. Hamnar jag i rullstol på ålderns höst så ska jag köra riktigt jäkla fort, köpta schysta fälgar till hjulen, såna där som Charlton Heston blir attackerad med under hästkapplöpningen i Ben Hur, och glädja betraktarna med min sladdriga vindpinade överkropp som tills dess redan fått minst sju tatueringar till.

Den där åldersnojan har nog aldrig riktigt fungerat hos mig. När jag var yngre och uppträdde som illusionist så såg jag fram emot en begynnande flint eftersom det skulle kunna skapa underbara skämt med en dålig toupé och nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja byta bort. Kärleken blir starkare, man slipper visa legitimation överallt, man får gå på barnförbjudna filmer utan problem och det är så snyggt med grått hår.

Leve ålderdomen. Det är något jag aldrig kan stoppa och därför så omfamnar jag den med all den kärlek jag kan uppbringa.