fredag, april 04, 2008

The Mist


Detta är egentligen ingen recension, men jag är bara tvungen att skriva av mig angående Frank Darabonts The Mist. Det börjar som en vanlig hederlig Stephen King-skräckis, klassiska King-karaktärer och det där som gör King så speciellt. Fast glöm alla dåliga filmatiseringar av hans skräckberättelser. Detta är det hög klass på. Sedan blir det jävligt intensiv, och förvånansvärt uppstressande creature feature. Egentligen inget speciellt, jag har sett allt förut, men det som gör det så unikt är karaktärer som är så fantastiskt gestaltade och ett manus som är så intelligent och dubbelbottnat att man måste engagera sig. Även om det knyter sig i magen.

Sedan blir det Flugornas Herre, med maktspel och religiös fanatism av den kristna knäppskallen Mrs Carmody. Människooffer. Extremism. För mig det obehagligaste i hela filmen, eftersom jag känner igen både henne och hennes "sektmedlemmar" från de kyrkor och organsationer jag varit med i. Otroligt realistiskt, fast naturligtvis med den där extrema twisten som det innebär i en monsterfilm byggd på en novell av Stephen King.

Jag ska vara ärlig att jag mår dåligt efter att ha sett den. Inte för att det var en dålig film, utanför att den påverkade mig till den grad att jag inte är säker på att jag vill se om den. Tårarna rann. Men jag är känsligt. Slutet var för mig det värsta jag sett, värsta som i hemskaste. Mest tragiska. Troligen det mest bleka och svarta jag sett i en Hollywoodfilm.

The Mist gick inte så bra på bio, spelade med knappa medel ihop sin budget. I USA alltså. Men jag förstår att amerikanarna inte tog emot den med öppna armar. Den är nämligen en sådan kick i skrevet på amerikansk konservatism, religiös fanatism och den bakåtsträvande amerikanska byfånen att det skulle kunna ses som en förolämpning, utan att för dens skull var orealistisk.

Det bjöds givetvis på gore och monster. Jättecoolt. Ett mästerverk, och det står jag för. Men jag kommer nog aldrig att se om den.

Det blev visst någon form av recension ändå. Förlåt.