söndag, april 13, 2008

Recension: Breaking Point (1976)


Bo Svenson har en lång och diger karriär, med både "seriös" film och exploitationfilm i bagaget. För fans av italiensk action så är han en given favorit från Inglorius Bastards, Thunder och underskattade Deadly Impact. Men det finns givetvis mer filmer än italo-rullarna, och Breaking Point är verkligen en bortglömd pärla av Bob Clark.

Svenson spelar McBain, som blir vittne till ett mord. Han bestämmer sig, efter överläggningar med sin familj att ställa upp som vittne i rättegången. Främst blir han övertygad av polisen Sirriani (den alltid lika utmärkte Robert Culp) eftersom denne har chans att sätta dit maffiabossen och byggmogulen Vincent Karbone (John Colicos).

Rättegången sker, men allt går inte som det ska och inget leder vidare till något bevis mot Karbone, McBain och hans familj blir utsatta för hot och mordförsök och hans medarbetare på sin Judo-klubb blir våldtagen. Det blir så illa att familjen för ny identitet och omplaceras till Toronto.

Men Karbone vill verkligen hämnas. Han vill visa ett exempel hur det går för människor som lägger sig hans affärer, och genom mutor och korruption så kommer han ifatt familjen med sina hejdukar och givetvis måste McBain slår tillbaka - hårt!

Breaking Point är lite annorlunda, då den inte rakt upp och ner plagierar Death Wish och andra vigilante-rullar från den här tiden. Mycket fokus, och bra sådan, läggs på karaktärerna. Skurkarna är så elaka och vidriga som skurkar ska bli, vilket är bra då man annars skulle få svårt att sympatisera med hämnden. Svenson gör McBain till en karaktär med mer djup än en hämnare brukar få. Ibland så tycker man som tittare att han handlar dumt och är väl envis i sina egna åsikter, men å andra sidan så är hans karaktär också en mycket laglydig man som gör allt för att skydda familjen och samhället från skiten där ute. Han går med på allt som polisen föreslår, men när skurkarna kommer närmare så bestämmer han sig för att inte acceptera snutens flathet utan tar lagen i egna händer.

Det är en våldsam film som tusan. Inte så blodig, men det finns en realism och råhet som sticker ut. Bob Clark var en mycket bra regissör och hanterar actionscener och drama med lika mycket passion, utan att för dens skull dra ner på filmens underhållningsvärde med pretentioner som inte hör hemma i en hämnd-thriller.

I en mindre roll, och även som second unit-regissör, ser vi en av mina exploitationfavoriter: John "Bud" Cardos, som även han var en mycket kompetent och underhållande genreregissör under en hel del år. Han varierade sig mellan skräck och action och har tyvärr blivit lite bortglömd trots sina bidrag till fantastisk film genom tiderna.

En inte så känd film som fått en fin liten dvd-utgåva från FOX. Rekommenderas för fans av rå sjuttiotalsfilm och för en Bo Svenson i högform.