söndag, april 27, 2008

Recension: Funny Man (1994)


Funny Man är faktiskt en av den märkligare skräckkomedier jag sett, med betoning mer på komedi och surrealism än något annat.

En rik jävel vinner ett stort kråkslott av Christopher Lee i poker, han drar dit med hela familj och får snabbt barnen och frun dödade på makabra sätt medan hans själv sugs in i någon hysterisk drömvärld, för det mesta omkringsusande i kundvagn.

Hans bror, den misslyckade rockmusikern, är på väg till slottet med flyttlådorna. Av misstag, i tron att han ska ta upp en liftare, så tar han upp fyra stycken istället: Thelma från Scooby Doo, en sexig voodoo-kvinna med jätteafro, en politiskt korrekt dockspelare och en vanlig hederligt sexfixerade britt som gillar stora bröst, röka cigg och... stora bröst.

När dom anländer till slottet så är givetvis familjen borta, men voodoo-kvinnan anar oråd och börjar jaga varelsen som hänger där. Vem är det som hänger där då? Jo, en elak, ful gycklare med jättenäsa och dåliga skämt.

En efter en blir dom naturligtvis dödade på olika blodiga sättet, bland annat genom en långsökt skämt som involverar ankor.

Udda rulle. Humorn och stämningen påminner om en annan überbrittisk pseudoslasher/splatterfilm, Hand of death part 25, medan formen är som hämtat från en mycket vild musikvideo, massor av droger, sex-skämt och hyfsat blodiga mord med exploderande huvuden och annat gojsigt. Storyn är extremt tunn och är en ursäkt för olika set-pieces där gycklaren, eller "Funny Man", drar in sina offer i avancerade skämt, torra ordvitsar, lite brittisk socialrealism rent dialogmässig och märkliga detaljer som talande trädgårdstomtar och händer som förvandlas till vapen.

Det är en ganska dryg film, men är väldigt ambitiös och förklarar sig själv "lite för mycket", på gott och ont givetvis.

Helt okey alltså, men inte för alla. Varken skräckfans eller mainstream-människor.