lördag, april 12, 2008

Recension: Guyana: Crime of the Century (1979)


Jag har aldrig hittills blivit besviken på regissören René Cardona Jr. Oftast har hans filmer varit en mix av ambitiöst drama och en till synes genuin kärlek till filmskapande blandat med ganska hård cynisk exploitation. Med Guyana: Crime of the Century så når han kanske sin höjdpunkt som filmskapare och lyckas med en film som är mycket mer än exploitation.

Stuart Whitman spelar den socialistiska pastorn James Johnson, en kämpe för allas rättigheter, kamp mot rasism och förtryck och dessutom både sexmissbrukare och narkoman. I San Francisco driver han en populär kyrka, Peoples Temple, som under sin storhetstid hade mer än trettiotusen anhängare.

1976, om jag inte minns fel, så berättar han för sina medlemmar att han arrenderat stort antal kvadratkilometer land i Guyana, där det ska bygga Johnsontown. Ett kollektiv som ska leva på jordbruk och kärlek.

Men hur han kunnat få igenom detta är dolt bakom regntunga skyar av korruption, mord och förräderi. Myndigheterna har sedan tidigare hört om övergrepp, mord och våld inom församlingen men inte lyckas bevisa något.

1977 så har man så byggt staden. Pastorn är där med över tusen medlemmar och försöker så gott som det går att överleva på de magra resultaten av deras jordbrukspolitik. Vid sin sida har han doktor Gary Shaw (Bradford Dillman), Susan Ames (Yvonne DeCarlo) och en handfull andra betrodda. Tillsammans så förbereder dom sig för det som kallas "White Night", natten då alla ska ta livet av sig för att dels skydda sig själva från den tortyr som pastorn inbillat att myndigheterna hotar med, men givetvis också för att kunna ta sig till lite snabbare till himmelriket.

En grupp med politiker och journalister beger sig ner på besök och då brakar helvetet givetvis loss.

Filmen släpptes 1979 och det är häpnadsväckande hur troget René följer de riktiga händelserna i Jonestown (eller Johnsontown som det heter i filmen). Detaljer som en vanlig exploitationfilmare aldrig skulle bry sig om, allt från färgen på giftet, att en av den överlevande journalisterna fick en skottskada i skinkan, vilka vittnen som fanns, hur dom flydde, bilmärken och sånt som bara bygger på realismen. Givetvis är ändå filmen byggd på massor av fantasier och rykten, men det är så äkta, så levande att man blir ganska tagen av vad som sker. Exploitationfaktorn är givetvis där med blodiga skotthål, tortyr, antydan till pedofili och manlig våldtäkt, en man som krossas av ett tåg osv osv. Det kan tilläggas att detta ändå inte är den längsta versionen av filmen. Det som troligen har blivit kapat är lite av barntortyren och den manliga våldtäkten.

Miljöerna är extremt övertygande också, och det verkar som om man varit en sväng i Guyana och filmat också.

Men det mest övertygande, och det som filmen mycket lever på, är en fantastisk insats av Stuart Whitman. Karln gör nog sin bästa roll, tillsammans med Blazing Magnums, och är extremt övertygande. Det är svårt att inleda en film med en tio minuter lång predikan, men Stuart bär upp det som en mästare. Med sig har han mycket kompetenta Joseph Cotten, John Ireland, Yvonne DeCarlo, Bradford Dillman, Gene Barry och givetvis Cardona-veteranen Hugo Stiglitz.

Jag ska verkligen inte säga att den säger sanningen, men den säger sanningen lika bra som vilken annan tolkning som har gjorts och kommer att göras efter. Ingen vet säkert, bara Pastor Jim Jones.