lördag, april 12, 2008

Recension: Panic Beats (1983)


Paul Naschy har alltid varit en outforskad värld för mig, och jag är glad att jag vid trettio års ålder fortfarande har så mycket film att se fram emot - speciellt från en sådan produktiv skräckgubbe som Naschy. Panic Beats har alltid låtit intressant, så frågan är om den klarade hypen? Både och kan man säga.

Naschy spelar Paul, en affärsman som uppenbarligen lever mer på sin frus bekostnad än på sina egna affärer. Frugan är svårt hjärtsjuk och på doktorns inrådan så tar han henne ut till ett gammalt släkthus på landet, där hon kan få vila upp sig och friskna till.

Huset sköts av den dystra Mabile, en äldre dam som spenderar en stor del av sin tid med att berätta läskiga historier, läsa tarot-kort och ta hand om och försöka uppfostra sin giriga, sexgalna systerdotter. Det antyds att det är något på gång mellan Paul och systerdottern, men frun är lyckligt ovetande.

Samtidigt så smyger det omkring två skurkar, som tidigare överfallit frun, samt en okänd person med svarta handskar. Men det värsta av allt är väl att det verkar som om spöket av den onde, onde Alaric de Marnac, också smyger omkring med diverse vapen i en stor medeltida rustning...

Panic Beats är intressant för att den vågar vara lite annorlunda. Den spelas mer som en Roald Dahl-novell, ett Creepshow-avsnitt eller en episod av Tales from the crypt. Det är en sedelärande historia om spökerier, girighet, hämnd och kärlek som inte fokuserar så hårt på "riktigt" skräck och gore, utan mer på allt runt omkring. Givetvis blir det riktiga övernaturligheter och en del gore, men det är inte poängen med filmen.

Skådespelarna är överlag bra, med - som vanligt - en grovhuggen och mångfacetterad Naschy i en av de större rollerna. Jag gillar det med Naschy, att han aldrig verkar välja genomgoda karaktärer, utan vågar vara osympatiskt. Det är faktiskt ganska ovanligt med skådespelare som har mycket makt själva. Återigen så slår det mig hur jävla grov Naschy är, även om han kanske inte har sin forna kropp. Här bjuds det på lite manboobs och allt. Men en riktig "karlakarl" skulle jag nog kalla honom.

En intressant film med en skön intrig där man aldrig vet vem som tänker svika vem, långt ifrån perfekt, men gjord med passion och kärlek.