lördag, april 19, 2008

Recension: Shogun Assassin (1980)


Det finns nog en hel del konservativa samuri-fans där ute som anser att Shogun Assassin är en styggelse, en fruktansvärd misshandel av en klassisk japansk filmserie. Men på något sätt så har den ändå byggt upp sin egen beundrarskarare och blivit sin egen, trots fruktansvärt dåligt röstskådespeleri från egentligen alla utom Lone Wolf och hans son.

Ogami Itto, mer känd som Lone Wolf, är officiell livvakt och bödel åt en senil och paranoid generalen som i sin rädsla tänker döda Lone Wolf, men råkar döda dennes fru istället. Lone Wolf blir besatt av hämnd och blir en herrelös samurai som tillsammans med sin femårige son beger sig ut på en lång färd som hyrd mördare.

Men generalen, kallad Shogun på japanska, ger inte upp hoppet om att ta död på den man som han inbillat sig är sin främste fiende. Han skickar ut krigare och ninjor, män och kvinnor och till sist The Masters Of Death, en trio psykopater med varsin vapen-specialité.

Det hela återberättas av sonen som tillsammans med sin far har accepterat sitt öde om att alltid vara jagade och att alltid mötas av ond bråd död. Lone Wolf ber honom att be för de döda, men inte räkna hur många han dödar - men hur ska sonen vet hur många han ska be för om han inte räknar?

Första gången jag hörde talas om Shogun Assassin var nog i Roger Cormans självbiografi där han berättade om hur han köpte distributionen för filmen/filmerna. Scenen där sonen måste välja mellan en färgglad boll och ett svärd en klassiker och den anledningen att han köpte filmen. Men jag tror det var mer än så. Det är en imponerande berättelse, som troligen förenklats rejält i denna nästa klassiska amerikaniserade version. Ihopklippt av ett flertal filmer i Lone Wolf-serien så anses den kanske inte vara något mästerverk av de konservativa fansen, men jag och många andra tycker mycket om den.

Jag gillar det enkla. Det är en road movie. Med en sjuherrans massa blod.

Värt att nämnas är soundtracket, specialkomponerat av Mark Lindsey för den amerikanska versionen. Det är ett mycket bra elektroniskt score, stämningsfullt och som kanske sticker ut mot bilderna, men som ändå passar så bra i detta komprimerade epos.

Njuta Films presenterar filmen i anamorfisk widescreen med klara färger och överlag väldigt bra kvalité. De nästan komiskt dubbade rösterna, vilket är denna films enda rejäla nackdel, hörst klart och tydligt. Fast man kunde ha önskat tvärtom. Något japanskt spår finns nog inte till Shogun Assassin, så det går inte att gnälla över.

Jag funderar fortfarande om jag ska köpa ett exemplar till min mor. Hon borde klara av det massiva blodsprutandet eftersom det är så extremt, så over-the-top. Vi får väl se.