tisdag, april 01, 2008

Recension: Ulysses (1954)


Ett bra tag innan Kirk Douglas blev förevigad som Spartacus så drog han faktisk på sig peplan och spelade Ulysses i denna tyvärr nästan bortglömda samproduktion mellan USA och Italien. Kanske inte lika spektakulära som vissa andra i genren, men ett fantastiskt tillfälle att få se en stor aktör i arbete.

Ulysses spolas upp på stranden i ett okänt land, med en minnesförlust som gjort att han förträngt vilken hjälte han är. Vilka äventyr han upplevt och vem hans kärlek tillhör. Han blir välkomnad i det nya kungariket, förälskar sig i kungens dotter och sätter sig till ro. Men när bröllopet närmar sig så börjar han bli mer orolig, och går ner till havet där man hittade honom och börjar minnas tillbaka.

Hemma i hans hus så går hans fru, Penelope, och son, Telemachus, omkring och försöker undvika de horder av friare som vill ta henne till sin fru. Man tror att Ulysses är död och vill ta över makten och sängen.

Samtidigt så börjar pusslet läggas samman i Ulysses (eller Odysses som vi känner honom) huvud och han minns äventyren med sitt manskap, mötet med den blodtörstige cyklopen, harpyorna, häxan Circe och givetvis sin fru och barn.

Men väl hemma så måste han överkomma alla giriga män för att få tillbaka sin makt, sin kärlek och sitt liv igen.

Ulysses är verkligen en utmärkt film. Den är inte speciellt episkt rent visuellt med mass-scener och stora slag - det hade man nog uppenbarligen råd med - men manuset är välskrivet, om en aning melodramatiskt, och storyn flyter på bra. Kirk Douglas redan här sin skicklighet som skådespelare och porträtterar en ganska odräglig, ibland otrevlig och egocentrerad karaktär som ofta tänker på äventyr och sig själv före ansvaret för sina män. På gott och ont givetvis.

Även om filmen har en låg budget så bjuds vi på en enormt cool och bisarr Cyklop som är riktigt övertygande och till och med lite obehaglig. Hans stora gapande mun, det enda ögat och ett närmast sinnessjukt prat gör att man förstår att han är en ganska läskig kille. På slutet blir det en schyst och ganska blodig actionscen där Ulysses måste ta hand om alla giriga kåtbockar som tagit över hans hus, och det avslutar en tidigt och utmärkt exempel på peplum-genren.

Jag tänkte ofta "Mario Bava" när jag såg både fotot och regin, och enligt uppgift så var också Bava inblandad i någon form. Så helt fel hade jag nog inte.

Vi får heller inte glömma Anthony Quinn i en mindre roll som Antinoos. Det känns mer som en förlängd gästroll, men ack så bra han är. Även han, liksom egentligen alla skådespelare i produktionen, gjuter mer i liv i sina karaktärer än vad som brukligt är.

Lite svår att få tag i en vettig utgåva, men den koreanska dvdn som jag har bra kvalité och verkar vara i korrekt ratio.