lördag, april 19, 2008

Recension: Walk Hard (2007)


Att göra parodifilm är svårt. Svårare än vad man kan tro. Det är inte bara att kopiera scener från andra filmer och lägga in Leslie Nielsen. Det krävs så oerhört mycket mer: Hjärta.

Mel Brooks, med sina parodier och pastischfilmer, hade väldigt mycket hjärta en gång i tiden. Han älskade filmerna och förteelserna han drev med. Samma sak Zucker-bröderna och Jim Abrahams, till och med den geniala Hot Shots 2.

Men börjar man driva med någonting man ogillar så blir det oftast väldigt kallt och plumpt. Den fällan har inte filmskaparna råkat ut för i Walk Hard. Snarare har dom lyckats med att producera den mest lyckade parodin sedan... Hot Shots 2. En parodi där det verkligen finns kärlek till karaktärerna.

Jag påstår inte att Walk Hard kommer att vinna några manuspriser, det är också en parodi som har tagit mycket av sin historia from Walk the line, Ray och så vidare. Skämten är höga och låga, men man skrattar ofta. Inte gapskrattar, men myser. Man mår bra helt enkelt.

Det är en dröm för musikintresserade givetvis. Dewey Cox går igenom i stort sett alla faser från country och psychedelica till punk och disco. Hela tiden angelägen att anpassa sig efter omvärlden så offrar han allt mer sitt liv och sin 22 barn (som hela tiden blir fler). När han till slut blivit en vänlig, mes-skojig tv-ikon i sjuttiotalsmode så brister det. Då är han slut.

Före det så skildras barndomen med den tragiska machete-olyckan, den första skandalösa sången "Hold my hand", skilsmässor, orgier, LSD-mötet med Beatles, en rejäl misshandel av den riktiga Patrick Duffy, Dylan-perioden, dvärg-aktivismen och sökandet efter den ultimata drogtrippen. Det är mycket penisar (ibland i närbild) och droger av alla de sorter.

Det är nästan så att humorn är på gränsen till lågmäld. Det är givetvis en hel del schysta slapstick-scener och destruktion av en enorm mängd handfat, men annars är det ganska subtilt. Jag förstår att den inte tilltalar Epic Movie-publiken. Den floppade en aning kan tilläggas, men jag tror den gick rakt över huvudet på amerikanarna. Dewey Cox är en äkta karaktär och spelas briljant av John C. Reilly från 14 år till 70 år. Det var vid ett par tillfällen som jag sögs med så mycket i handlingen att jag tänkte att "den här skrivan måste jag köpa", för att sedan komma på att historien och skivorna som porträtteras bara är påhittade.

Walk Hard var en lysande komedi. Kanske inte lika vass som Judd Apatows andra manus, men överlägset den bästa parodin på evigheter.

Sedan, sjunger Reilly själv? Förutom att han är som klippt och skuren för rollen så kan han verkligen sjunga och fungerar otroligt bra i alla musikstilar som han kläder sig i.

Det är min lilla åsikt.

P.S Här är några av de fejkade albumomslag som producerades för filmen. Helt klockrena!