fredag, april 25, 2008

Recension: Watch me when I kill (1977)


Av någon outgrundlig anledning har Antonio Bidos två bidrag i giallo-genren bemötts av någon form av styvmoderlig attityd. Ingen har riktigt tagit han på allvar, vilket är djupt tragiskt då både The Blood Stained Shadow och Watch Me When I Kill är halvperfekta små giallos.

Paola Tedesco spelar Mara, en dansös och skådespelerska, som blir vittne till ett mord. Eller i alla fall råkar störa mördaren i sitt arbete. Hennes vän/pojkvän Lukas (Corrado Pani) är en slacker till privatdetektiv som i samma veva kommer för att hälsa på henne.

Samtidigt så börjar fler personer mördas, och det har givetvis med deras förflutna att göra. En av de som är hotade, Bozzi, får mystiska samtal där en märklig ljudsekvens spelas upp. Det är muller, hundar, skrik och allt en massa annat i en underlig röra.

Bozzi anlitar Lukas som börjar analysera inspelningarna av samtalen och börjar hitta detaljer som han gräver djupare i. Men mördaren har fått för sig att Mara sett något av vikt och börjar försöka mörda henne, men misslyckas till en början.

Samtidigt börjar allt fler dö, och de som kan veta något vill verkligen berätta vad som håller på att ske...

Det går inte att förneka Argento-vibbarna. Inte ens Bido förnekar sin inspiration av Argento, men där han nästan trycker ner sig själv i jämförelse med mästaren så ska han allt stå upp för att ha gjort en av de finare och intelligentare giallo-rullarna som gjordes utanför Argento-sfären under sjuttiotalet.

På sätt och vis är den här filmen en omvänd Deep Red, där Tedesco och Pani uppenbarligen spelar Nicolodis och Hemmings roller, det finns ett mystiskt hus med hemligheter, märkliga karaktärer, vissa av morden skulle kunna vara hämtade ur Deep Red i och med sin brutalitet. Det är inte speciellt blodigt, men det är en sjujäkla intensitet i morden, speciellt den i badrummet. Men främst, och det är filmens stora fördel, så saknas den jobbiga kitch som tyvärr en hel del giallos blev infekterade av. Ni vet, bongotrummor, jazz, kortkorta kjolar och trams. Den här håller sig, liksom Deep Red, inom "realistiska" ramar och fokuserar på att bygga upp en intressant väv av ledtrådar, karaktärer och mord som leder upp mot ett ganska oväntat slut. Jag har sett den förut och hade faktiskt glömt vem mördaren var, så det är ett tecken på en historia som är mer komplex än vad den borde vara.

Musiken är gjord av några som kallar sig "Trans Europa Express", och vilka det är ska vara obekräftat - men det låter läskigt likt Simonetti och Goblin. Riktigt bra är det i alla fall, och används på samma effektiva sätt som i Argentos rullar.

En underskattad och våldsam giallo som jag varmt kan rekommendera.