fredag, april 25, 2008

SMiLE


Min fascination över SMiLE, Brian Wilsons legendomsusade musik-tripp, blir bara värre och värre. 1966 påbörjade han arbetet, direkt efter inspelningarna av Pet Sounds, och när man hade gjort 85 stycken studioinspelningar så brakade Wilson samman, vilket inte var förvånande på grund av sin mentala ohälsa (som bland annat innebar att han trodde att en av låtarna, Mrs Olearys Cow, orsakade bränder i bebyggelsen runt omkring och tvingade musikerna att bära brandmanshjälmar). Albumet, som det var tänkt, lades på is och det var inte förrän 2004 som Brian äntligen kunde ta tag i det igen, spelade in det på nytt, exakt som det lät på sextiotalet, och fick till en av de mest imponerande pop-plattor jag hört.

Själv rankar jag den lika högt som till exempel David Ackles "American Gothic", The Moves "Shazam" och Beatles "White Album". Perfektionen är absurd. Inget känns fel eller avvikande och Wilson speciella teknik att låta varje komposition vara så omväxlande som möjligt gör att 17 låtar låter som 60 stycken små minimästerverk.

En popsymfoni är nog det rätta ordet.

Jag har lyssnat en del på Pet Sounds i samma veva, och även om den har ett par fantastiska klassiker, t ex Wouldn't it be nice och God only knows, och en del andra bra grejer, så tycker jag ändå den inte är så där mega-tokigt-otroligt-sjukt fantastisk som experterna säger. Det är ett jävligt bra popalbum, men SMiLE är ljusår bättre och även konkurrenterna från den tiden. Men å andra sidan är jag inte alls förtjust i amerikansk sextiotalspop, med undantag givetvis. Britterna var alltid bäst.