torsdag, april 17, 2008

Vitrockar och jättebin, samhällets försäljarfiende nr 1!

Ni har väl sett "Airplane"? Den fantastiska, banbrytande komedin av Bröderna Zucker och Jim Abrahams? Kanske inte så banbrytande då "The Big Bus" körde de flesta skämten och med samma i tema fyra år tidigare. Men det är en rolig film hur som helst.

Det finns någon sekvens där en av karaktärerna bokstavligen måste slå sig igenom religiösa nötter på flygplatsen? Dom kommer från alla håll, allt från Jehovas Vittnen till Hare Krishna och erbjuder honom böcker, broschyrer, rökelse och allt annat som man kan tänka sig i religiösa sammanhang.

Precis så är det på Kistagallerian, fast utan religiösa inslag.

Säljarna parkerar sig korsningar där dom lätt kan genskjuta film. Det rör sig om allt från diverse telecom-företag, CitiBank, Röda Korset och Rädda Barnen.

Just nu är det främst ett gäng nittonåringar som man klätt upp i vita rockar som härjar utanför Coop! De säljer någon form av hälsogrejs som folk får provdricka. Kanske vitaminer och skit. Jag vet inte. Först och främst är det svårt att se trovärdig ut om man är nitton år och ska försöka föreställa vara någon form av representant för hälsoindustrin. Under rockarna skymtar man ändå gympadojor och andra icke-försäljarmässiga kläder. De har i alla fall noterat att jag undviker dom varje dag och i förrgår så ropade en efter mig "Nästa gång så kanske jag kommer på något knep att få dig att stanna!", "Du kan väl försöka!" ropade jag tillbaka :)

I morse när jag tog min fina raska promenad från Helenelund så ser jag att det är grejor på gång i gallerian. Fyra fullvuxna människor, tre män och en kvinna, är klädda i bi-kostymer med antenner och allt. Dom bär in pappersbuntar och bord och jag misstänker att jag får ducka för deras vassa tagg-tungor nu när jag går igenom gallerian på väg till Coop... där jag kommer att utsättas för vitrockarna igen.

Det märkligaste är egentligen att dom inte ens noterar att jag har på mig ett par utstickande och enormt fula hörlurar, som borde få dom att förstå att jag inte kan höra dom när dom undrar om jag vill svara på en enkät eller bli medlem i deras bank.

De är som äldre människor som inte har förstått att man kan ta med sig musiken ut och lyssna på den utan att störa andra genom något som kallas för hörlurar. De bara babblar på och hoppas att jag ska svara.

Men så försvinner jag bort, som värsta galleri-glidaren, mot tunnelbana och nästa kontor. Vilket äventyr.