fredag, april 04, 2008

VÄRLDSTURNÉN 2003

Lite nostalgi:

Den 16 november 2003 avslutade Termodynamikens Sjunde Lag sin värdsturné med en mytomspunnen spelning på den ökända klubben Copacabana i New York. Många rykten har cirkulerat om vad som hände där och på många andra platser under världsturnén. Kanske är allt sant och kanske är allt bara inbillning.

Bandet sa först att dom inte hade något minne av nån världsturné. Dom påstod sej ha jobbat på sin hyllningsplatta till Erich von Däniken i en studio i Saltzburg och knappt varit utanför dörren på hela året. Sen kröp en och annan anekdot fram. Det hela var värre än vi på Viola Rekords kunde ana.

Här följer alltså, exklusivt och för första gången, bandets egen version av vad som kanske hände under den konsert dom själva kallar Den Slutgiltiga Triumfen. Även om andra nog skulle ha kallat spelningen Det Bittra Slutet.

Vår världsturne började med en kaotisk spelning i Orrvikens föreningshus den 14 mars 2003. Det var inte riktigt meningen men eftersom två av ensemblens medlemmar är uppväxta där beslöt vi med bara några timmars varsel att spela på hembygdsföreningens årsfest. Där befäste vi sanningen om att man aldrig blir profet i sin egen hemstad.

Hur som helst gav vi oss ut på den långa turnén i vår nyinköpta Termo 7-buss. Spelschemat var ett kaos, ingen visste vem som bokat spelningarna i den ordning vi var tvungen att genomföra dom. Vi kuskade fram och tillbaka i hela norden som ett gäng vettvillingar. Ena dagen i Rovaniemi och andra i Stavanger, tredje dan i Kemijärvi och fjärde i på en förskola i Nälden.

Efter ett par månaders kuskande runt om i norden hade vi hamnat på en mörk pub i Helsingfors. Två minuter och sexton sekunder in i konserten, allt finns videofilmat av en kamrat till bandet, bryter ett vilt slagsmål ut. Polisen har beslagtagit filmen och vi får inte säga vad som hände av utredningstekniska skäl. Vi kände snålblåsten runt öronen och begav oss i stället ner till sydeuropa.

Där fick vi ett helt annat mottagande. Press och recensenter var mycket välvilliga och skrev intressanta artiklar. Den italienska publiken däremot var lite tjorvig. Vår första spelning slutade med att vi blev utslängda av upprörda katoliker som ansåg att vi var nordiska hedningar som dyrkade djur på ett onaturligt sätt. Det var när vi iförda våra berömda grisdräkter dansande framförde The Happy Dancing Polka Pig som tumultet bröt ut. Dom förstod inte engelska tillräckligt bra för att förstå vad vi menade. Dom trodde att vi drev med påven och Vatikanen. Vilket kanske var sant, men det insåg vi inte då regnet föll hårt över oss där vi stod utslängda med alla instrument på en öde gata mitt i Rom. Inte långt därifrån fanns en varm restaurang där vi släpade in utrustningen och fortsatte showen. Många hade tagit skydd undan regnet men snart spreds ryktet och folk strömmade in på restaurangen som till slut hade fler besökare än när Gore Vidal var där och åt en enkel sallad där för 23 år sedan.

Efter denna succé återvände vi tillfälligt till Sverige där vi gjorde en spelning på en pizzeria i Karlstad för att få in lite deg. Sedan hemsökte vi Nergårdsviken i Kall för en något förvirrad vokal konsert under namnet AM-bandet.

Sedan fortsatte vi utan vidare ut i vida världen. Vi fick vara med om en jordbävning i Japan och en bävande jordekorre i Spanien. Vi blev jagade av en grupp galna taiko-trummisar efter en spelning och vansinniga matadorer jagade oss då vi försökte spela protestsånger på en tjurfäktningsarena i Sevilla. Europa vände sej emot oss och vi bestämde att det var bäst att låta den nya världen smaka på Termodynamikens Sjunde Lag.

Vi äntrade en atlantångare och såg med fasa hur våra orkesterpukor spolades överbord under en storm då vi genomförde en däckspelning på väg över till nordamerikanska kontinenten. Och när vi äntligen kom fram till New York beslagtogs alla stråkinstrument av tullen. Dom hade väl sett för många maffiafilmer och blev som galna när dom såg våra fiolväskor, påstod att dom innehöll vapen.

När vi till slut, efter många månader på resande fot, anlände till Copacabana, den legendariska klubben odödliggjord genom Barry Manilows klassiker, kände vi att det skulle bli en värdig avslutning på turnén.

Det började illa, och blev bara värre. Först ville inte vakterna släppa in oss, och efter en intensiv brottningsmatch lyckades vi ta oss in till ledningen och förklara att vi var bokade för en konsert.

Naturligtvis hade något gått snett.

En dubbelbokning hade skett och på scenen stod redan ett band och körde Creedence Clearwater Revival-covers. Vi hade ju kontrakt på en spelning och stormade därför scenen för att köra bort klåparna så att vi kunde rigga upp vår utrustning och börja vår sista konsert. Ett våldsamt handgemäng utbröt och eftersom dom var fler beslöt vi att försöka resonera om saken. Då var det redan för sent. Vi hade slagit sönder coverbandets keyboard och gett sångaren fläskläpp. Dom vägrade röra sej från scenen och vakterna tog deras parti. Det var bara att göra en ärofylld reträtt från scenen och den uppretade publiken.

Vi slog läger i foajen, alldeles intill den fullproppade baren. Där packade vi upp instrumenten och vägrade ge oss av. För att vi inte skulle fortsätta bråka lovade ledningen att vi skulle få dricka gratis i baren och det var något vi inte var sena att utnyttja.

I en unik miljö, fylld av högljudda gäster och det envisa cover-bandet harvande på stora scenen, lyckades vi trolla fram vår kanske mest personliga show någonsin, kanske delvis beroende på att hela ensemblen var påverkade av kattmynta, som intagits av misstag, och det faktum att basisten åt en välstekt biff med pommes samtidigt som han spelade under hela Jazzclub for the Deaf-sektionen.

När klubben började stänga på småtimmarna var vi inte riktigt klara och hade en låt kvar. Vi började dra fram de smekande dragspelstonerna och blev ideligen störda av städande och några kvardröjande bråkiga fyllon (varav några var bandmedlemmar).

Eftersom det var vår sista spelning lämnade vi alla instrument där i foajen på Copacabana och återvände till hotellet med enbart inspelningsutrustningen. Där spelade vi, med en kvarglömd orgel, in en sista låt, Vaggvisa för elaka barn, som avslutning på en mycket gripande och intressant turné.

Vi är nu mycket stolta över att i samarbete med vårt förlag Viola Rekords kunna erbjuda er en remastrad och restaurerad version av denna sista legendariska show, vare sej ni vill det eller inte!

För Termodynamikens Sjunde Lag,

Fred Anderson
Markus Widegren
Anders Rudolfsson