tisdag, maj 06, 2008

det är inte lätt att att vara klädd som en kulturmupp


Jag klär mig som en äkta kulturmupp. Svart kostym, oftast svart polo (ibland vit skjorta med svart slips samt en svart väst), svarta skor, svarta strumpor, ibland svarta kallingar och numera en svart läderväska. Man strävar efter att bli ett enda stort svart, coolt hål som suger i sig all spännande kultur runt omkring sig - och eventuellt kväver och dödar det som är ointressant. Det här innebär naturligtvis mer problem än vad en vanlig dödlig Åhléns-fantast ens kan föreställa sig. Svarta kläder inte bara inbillar folk att man har ångest, man får ångest av dom ibland också.

Själv har jag börjat bli lite äldre och har då, givetvis, efter trettio år på denna fattiga planet, fått tendenser till mjäll. Som ni kan förstå så finns det inget som passar så illa som mjäll tillsammans med svarta kläder. Jag kan inte svära på att det är mjäll, men jag har hyfsat säkert och jag får då och då med paranoia i blicken sopa bort ett vitt lager med... någonting från axlarna. Tyvärr något som förtar en del av coolheten att bära svart. Som en, till syns bara, kulturmupp så gillar man också smörgåsar vilket innebär att man äter färska såna på diverse uteställen. Dessa stora fina smörgåsar har oftast ett fint lager med mjöl som som dammar precis när man tar en tugga och det brukar lägga sig på knäna, armarna och på bröstet. Det ser fan ut som om man har badat i kokain, vilket iofs passar bra med vissa kulturpersonligheter i samhället, men då jag inte använder mig av droger så känns det väldigt fel. Tänk er också när man smaskar på en Tip Top, biter av en bit choklad och en bit glass halkar ner på kläderna. Då är det kört.

En dammig sommardag är det omöjligt att ens bege sig ut i sin svarta kultur-rustning. Bilarna virvlar upp skit som lägger som ett extra lager tyd och man får stå där och slå sig kläderna för att försöka få bort skiten. Det ser ut som om man fått en snedtripp och försöker döda alla onda spindlar och fladdermöss som kravlar på ens kropp!

Grejen med att klä sig lite prydligt är också att folk av någon anledning tror att man vet något. Eller ÄR något. På mitt förra jobb så trodde många att jag var en chef eftersom jag gick omkring klädd i kostym, när jag egentligen var på fotfolksnivå. Idag när jag satt utanför ett hus i Tensta och väntade på att bovärden skulle dyka upp och visa en lägenhet så gick tre personer fram till mig och trodde jag var en representant för bostadsbolaget. Jag misstänker att min nya fina väska också gjorde något till den illusionen.

Själv klär jag mig på det här sättet för att det är enkelt. Man behöver inte tänka eller fundera på kläder. Man bara tar något svart och man vet att det blir tidlöst och fint. Visst kan det vara frustrerande att upprätt hålla denna eleganta fasad på sommaren när hettan gör allt för att man ska smälta bort, men måste man så måste man.

Allt för illusionen.