onsdag, maj 14, 2008

en tyst klass, tack och lov

Jag åkte ut till Kinas ambassad i morse. Hämtade våra visum. Man åker buss 69 in, den som går mot Blockhusudden och inte "Manilla". Jag har aldrig hört talas om Manilla. För mig låter det som Filippinernas huvudstad, Manila. I alla fall så går den här bussen också förbi en massa ställen som fungerar som magneter för skolklasser. Sjöhistoriska Museét, Tekniska Muséet, Kaknästornet osv osv. Så det är alltid på tok för livat på bussen. Själv satte jag mig till ro och såg till min fasa hur en stor klass ställde sig utanför och skulle på. Jag som ville ha lugn och ro på morgonen. Men lyckan var med mig. Det var en stor dövklass. Så alla snackade teckenspråk. Tack och lov. Ibland så är det någon som är god mot mig där uppe. Det blir en speciell atmosfär när människor kör teckenspråk. Som ett dov mullrande, knappt hörbart. Bara svaga antydningar till läppar och hud som rör på sig. Det är nästan hypnotiskt.

På tunnelbanetåget senare så satt det en lång, mager man snett mitt emot mig. Han hade lång hår. Väldigt långt hår, långt getskägg och lite lösa, lediga fjällrävenkläder. Han sitter och tittar tomt framför sig, men plötsligt så himlar han våldsamt med ögonen som han plötsligt känt en våldsam smärta, eller blivit överraskad av något läskigt, lägger handen på bröstet och lägger ut den andra handen framför sig med handflatan uppåt och blundar. Så sitter han en stund, sedan, när tåget anländer till Solna Centrum så kopplar han av sin panikångest-meditation och släntrar av som om ingenting hänt. Märkligt.

Som en detalj så kan jag nämna att jag träffade Martin Bianco från Lars Vegas Trio på kinesisk ambassaden. Han och trion ska spela i Peking om någon vecka. Kul måste jag säga.