torsdag, maj 15, 2008

Recension: Demoniacs (1974)


För mig har alltid Jean Rollin varit en mästare. Men även mästare har varit nybörjare, och jag tycker att det tog fram till Lips of blood innan han fick till det där unika, poetiska och fantastiska som jag anser att Rollin står för. Demoniacs är en mellanfilm, som både andas den amatörstil som han pysslade med innan han gick rakt in i perfektion.

Till ytan så skulle man kunna ta det som en enkel rape/revenge-film, men då Rollin har satt den i det jag kallar för "sjörövartid" så blir det naturligtvis en unik twist på historien. Det inleds med att fyra sjörövare introduceras med porträttbilder där dom ska se så onda och galna ut som möjligt. Egentligen är dom ganska fega sjörövare då deras knep är att lura skepp mot land så att dessa går på grund.

Som en bonus så hittar man två överlevande unga kvinnor, uppenbarligen ägarna av de smycken och dyra tyger som man tagit i byte. Efter att först ha terroriserat dom rent allmänt så våldtas dom och dödas. Men kaptenen, gängets ledare, börjar bli allt mer galen och får visioner av kvinnorna - och det visar sig att dom fortfarande vandrar omkring som någon form av levande döda, fast dom beter sig som människor.

Kvinnorna hittar till en stor kyrkoruin i skogen, närmast en katedral, där en präst... vilken religion är okänd, och hans medarbetare, en kvinna i clownkostym huserar. I ett låst rum så har dom en demon, som mer ser ut som en discokung, och han ger kvinnorna kraften att hämnas sina mördare.

Demoniacs känns precis som en riktig mellanfilm. De visuella lösningarna, speciellt när Rollin får vara i sina kära ruiner håller toppklass. Det är fina stämningsfulla scener på stranden och runt skepp som strandat, det är sköna karaktärer och lagom surrelistisk. Lesbiska undertoner, clowern, religion och arkitektur är som vanligt där. Musiken är bra och... det enda som inte riktigt håller är just sjörövarna. Kanske beror det på deras kläder och de ganska oinspirerade scenerna i deras favoritbar, eller så är det för att sjörövare faktiskt inte är SÅ heta. Jag vet inte.

Året efter regisserade han Lips Of Blood, som jag anser vara hans första riktiga mästerverk. Demoniacs är på god väg, men når inte riktigt fram, trots en fin utgåva från Njuta Films.