Recension: Don't Look Now (1973)

Plötsligt har jag insett vart en stor del av italienska giallo-regissörers inspiration kom ifrån. För det går inte att komma ifrån att Don't Look Now måste haft någon form av påverkan på speciellt den italienska filmindustrin. Från Deep Red till The Beyond. Det är stämningen, detaljer... utan att frånta någon av nämnda filmers genialitet.

Donald Sutherland och Julie Christie spelar John och Laura Baxter som förlorat sin dotter i en drunkningsolycka hemma på gården. En tid senare så befinner dom sig i Venedig där John genomför ett restaureringsarbete i en kyrka. Båda har mer eller mindre klarat av att förlora sin dotter, även om ämnet är känsligt. Under en middag så får Laura plötsligt kontakt med två äldre damer, två systrar - varav den enda är blind. Hon visar sig också vara synsk och berättar att deras dotter är med dom hela tiden och att hon är lycklig.

John är minst sagt skeptiskt mot detta, men kan inte göra annat än se på när Laura sticker iväg för att träffa damerna en andra gång. John är orolig och följer efter henne, han är full och vet inte riktigt vart, men Laura upplever något otäckt på seansen. Johns liv är i fara och dom måste lämna Venedig omedelbart. John bryr sig inte om detta, men börjar uppleva att något inte står rätt till i Venedig. Vid flera tillfällen ser han det han kanske tror är spöket av deras lilla dotter och samtidigt så är det någon som går runt och mördar unga kvinnor i de mörka gränderna...

Det här är en av de mest hyllande filmerna jag hört talas om, och den lever i stort sett upp till sitt rykte - i alla fall om man inte lyssnar allt för mycket på hypen. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk film, men det kanske kan vara bra att lugna ner sig. Donald Sutherland har alltid varit en av mina favoritskådisar, och han kör en intensiv och intelligent rolltolkning av en man som inte riktigt förstår allt han ser. Julie Christie, som är en av sin generations finaste skådespelerskor är givetvis toppen. Men jag har en förkärlek för äldre bisarra tanter, och Hilary Mason och Clelia Matania slår nästan alla i coolhet och bisarrhet. I mindre roller ser vi också giallo- och skräckveteraner som Massimo Serato, Giorgio Trestini, Renato Scarpa och Leopoldo Trieste.

Filmen är vansinnigt långsam, och för folk som kräver action hela tiden kan den nog vara svår att se. Det är mer drama än thriller till exempel. Men hela tiden leder det upp till någonting, och till skillnad från primitiva posörer som M. Night Shyamalan så lyckas faktiskt Nicolas Roeg överraska mig med ett slut som inte kändes "jaha", utan både lyckades vara kryptiskt och väl genomfört.

En film som man bör se helt enkelt, speciellt om man är intresserad av europeisk thriller när den är som bäst.