söndag, maj 04, 2008

Recension: Doomsday (2008)


I år har jag fått se två av dom skönaste filmerna på bio, vilket jag är glad över. Jag har också fått se en av de sämsta filmerna på väldigt länge (10000 BC), men det är en helt annan historia. Men de två bästa då? Rambo givetvis. Och så denna vansinniga rulle vid namn Doomsday. Inte perfekt, men sjujävlar vad underhållande.

Året är 2033 och Skottland har spärrats av med en gigantisk mur och automatiserade vapen. Bakom murarna fanns det som en gång var ett högst smittosamt virus. Eftersom läget var okontrollerbart så spärrade man helt enkelt av området och lät folk dö där bakom.

Nu har man upptäckt att det finns överlevanden bakom murarna och eftersom smittan har upptäckts i London så bestämmer man sig för att skicka en ett team med tuffa soldater som ska försöka få tag i en överlevande, då den på något sätt antingen måste vara immun eller ha fått ett botemedel. Ledaren för truppen är Eden, en enögd dam som är härdad efter att ha förlorat sin familj i smittan och som nu gärna både vill genomföra uppdraget och hitta sitt förflutna.

Men givetvis är det något skumt på gång. I Skottland så har människan överlevt, men blivit till barbariska krigare med smak för både människokött och tatueringar. Och dom är inte direkt vänligt sinnade när besökarna kommer...

Neil Marshall vet uppenbarligen vad han gör med den här filmen, det är synd bara att den stora mainstream-massan inte har lika bra koll på läget. Egentligen så passar Doomsday utmärkt som en double bill med Planet Terror, då hyllningarna och känslan påminner om varandra. I praktiken så är detta en postapokalyps från åttiotalet med stor budget. Handlingen har hämtat sin inspiration från Escape from New York, Mad Max 2 och ett ton andra filmer i samma genre. Man har även gjort lite lokal förankring och slängt in moderna riddare, gladiatorer, punkare, kannibaler och mycket grovt och blodigt våld. Det krossas skallen, skjuts sönder, halshuggs, kroppsdelar åt många håll, grillas levande, squibs samt givetvis en hel del coola stunts.

Jag njöt under hela filmen, även om det kändes som om slutjakten kunde ha blivit lite mer än vad den var och att det stundtals kändes som om filmen var nedkortad för att få upp tempot. Men jag hade inte tackat nej till tio minuter mer scener, allt för att minska ner story-hoppen.

Ingen perfekt film alltså, men kanske lite väl extrem och (faktiskt) udda för Svensson-människorna där ute, men som borde uppskattas av de flesta som diggar genren.

Jag älskade den i alla fall och jag blir den första att slänga mig över DVDn.