lördag, maj 31, 2008

Recension: Exorcism (1974)


Jag fortsätter min Franco-resa genom att ta en titt på en av hans mest personliga verk, den mörka och relativt jämna Exorcism från 1974. Den existerar i många versioner, varav den mest kända måste vara The Sadist of Notre Dame. Men är det någon man ska se så är det denna, som troligen är det närmast man kommer orginalvisionen.

Jess Franco själv spelar Paul Vogel (Mathis Vogel i vissa versioner), en sparkad präst som flytt från Tyskland på grund av övergrepp på minderåriga. Nu överlever han genom att skriva sadistiska noveller åt en fransk sex-tidning med inriktning på S&M. Ägaren till tidningen, Franval (Pierre Taylou), anordnar fejkade svarta mässor för rika, uttråkade borgare som behöver piffa upp sitt sexliv. Först blir det ett rekonstruktioner med mycket naket och blod, och sedan blir det gruppsex för hela slanten.

Vogel kommer dessa svarta mässor på spåren och inbillar sig att människorna som är inblandade, främst kanske kvinnorna som spelar med i showen, är besatta av djävulen och han får för sig att själv utöva exorcism på dessa damer.

Han blir samtidigt mer och mer besatt av den lesbiska sekreteraren på tidningen, Anne (Lina Romay), och under tiden han försöker ta mod till sig att ta kontakt med henne så börjar han avverka de andra syndiga damerna en efter en...

Även med denna filmen blev jag tveksam i början, då ljussättning som i en porrfilm och långa nakenscener inte är min kopp med té. Men Franco har också en förmåga att suga in tittaren i sina perversioner, och Exorcism är ett utmärkt exempel på det. För det mesta är den riktigt snygg och det är inte lika mycket zoom som det annars brukar vara. Manuset går i en rak och logisk linje och lyckas med att vara flerbottnat. Vem är egentligen Vogel? Är han enbart en galen föredetta katolsk präst som tror att skära ut inälvorna på sina offer kommer att befria dom från djävulen? Eller finns det något mer? Till exempel antyds det att han faktiskt kan ta sig in överallt, se över allt, utan att väcka uppmärksamhet. Nästan övernaturligt. Är han utsänd av en galen gud?

Franco själv gör en intensiv insats som Vogel, och det märks att han är engagerade i karaktären. Han är ingen mästerlig skådespelare, men här gör han en av sina bästa insatser.

En personlig, sleazig och mörk film och som är värd att införskaffa om man har det minsta intresse av arty sleazehouse från sjuttiotalet.