måndag, maj 19, 2008

Recension: The Fall of the Roman Empire (1964)


Detta är andra gången jag skriver The Fall of the Roman Empire, så jag hänvisar till den texten angående handling och lite andra åsikter. Nu har den i alla fall kommit i en restaurerad version som är ett par minuter längre, har jag hört – men jag märkte inte direkt av någon skillnad – och i fantastisk kvalité jämfört med den armé av usla versioner som funnits innan.

Det finns en ironi i historievalet då detta även blev fallet för de stora historiska spektaklen. I dagens penningsvärde hade filmen kostat, beroende på vilka uppgifter man går efter, mellan 250 och 1000 miljoner dollar. Det är absurt mycket. Naturligtvis så fungerade det inte på sextiotalet, när politiken och publiken började förändras. Ingen ville se stora, feta kostymdramor längre. Så filmen föll riktigt hårt.

Det var inte bara ekonomin som var lidande, även manuset hade problem och skrev om under inspelningen. Man byggde scener som inte längre behövdes (och som kan ses i flera av de undervisningsfilmer som kommer med på lyxutgåvan av filmen) och när man väl fått ihop allt materialet så blev man tvungen att klippa bort mellan 40-50 minuter material – filmen hade helt enkelt blivit för lång. Det som blev lidande blev givetvis en del karaktärsutveckling och uppenbarligen lite mer förklarande scener som hade gett svar på en del av de politiska intrigerna.

Det man slås av när man ser filmen är den helt sinnesjuka detaljrikedomen. Jag betvivlar på att det gjorts något liknande ens efter denna rulle. Alla kulisser och kläder designades av äkta paret Veniero Colasanti och John Moore och man byggde upp centrala Rom i naturlig storlek, med betong och fullt utrustade hus. Man kunde gå in i kringliggande hus och få se fullständig möblering, väggmålningar, golvmosaiker och rekvisita.

Anthony Mann sköter regin galant och växlar utmärkt mellan dramascener, med tidstypiska dialogväxlingar, och stora, feta actionscener med tusentals statister. Naturligtvis så är allt äkta även med statisterna och Mann vet exakt hur man ska placera kameran för att man verkligen ska fatta hur stort och mäktigt allt är. Överlag är skådespelarna bra, och jag förstår inte riktigt kritiken mot stackars Stephen Boyd som bara gör sitt jobb som den lätt naiva trotjänande krigaren Livius. Han är snäll och romantisk, men näst intill korkad i sitt behov av att låta sig styras av galna överordnader. Christopher Plummer, som var sin tids hetaste skådis, kör hårt som Commodus och gör det väldigt bra. I mindre, men väldigt viktiga roller, så regerar Alec Guinness och James Mason. Omar Sharif har mer en förlängd cameo, likaså John Ireland.

The Fall of the Roman Empire är den sista av sitt slag och absolut en av de bästa. DVD’n är har en bra nyproducerad dokumentär, en underhållande promofilm från samma år den släpptes, undervisningsfilmer (måttligt roande) filmade på plats, men fantastiska för att man får se lite mer av miljöerna, trailers, kommentarspår och bildgalleri.