fredag, maj 16, 2008

Recension: Flatfoot Goes East (1975)


Jag hade tänkt gå igenom lite fler filmer med Bud Spencer & Terence Hill och börjar då lämpligt med Spencers solo-serie om den lätt våldsamme, men godhjärtade, Nepal-snuten Rizzo. Detta är den andra filmen, Flatfoot Goes East, och som brukligt så försöker man på sig något mer spektakulärt än första filmen.

Rizzo dänger skurkar som vanligt hemma i Nepal, men är en knarksmugglingsliga på spåren. Tyvärr så ogillas, som vanligt, hans metoder av hans chef och han får tillsägelse att skärpa sig. Speciellt efter att ha dängt upp ett gäng våldtäktsmän då han och hans kollega, den lilla gubben Caputo (Enzo Cannavale), låtsas varit ett kärlekspar i park. Komplett i drag för lille Caputo.

Men amerikanarna är irriterade på italienarnas inkompetens och skickar Sam Accardo (Robert Webber), en höjdare inom den amerikanska underättelsetjänsten, för att övervaka hur det egentligen går med att gripa knarksmugglarna. Efter en katastrofal situation där deras kontakt sprängts i luften i en telefonkiosk, Neapels stora maffaboss blivit ihjälslagen – så läggs skulden på Rizzo. Det är han som är tjallaren som avslöjar alla deras planer och dessutom numera mördare.

Rizzo tänker inte låta sig nedslås av detta och inser att spåren till knarksmugglarna leder till den nyligen utvisade Frank Barella (Al Lettieri), en italiensk småskurk som efter en mindre lysande karriär i New York är hemma i Italien igen. Spåren leder till Thailand, och sedan till Hong Kong... och därmellan får Rizzo agera extrapappa åt en liten japansk pojke!

Detta är en väldig effektiv uppföljare som egentligen bara har en svaghet, Thailand. Men mer om det senare. Bud Spencer är ett komiskt geni, och det finns få (möjligtvis bara Terence Hill) som kan det här med att göra filmslagsmål underhållande. Redan här är karaktärerna så väldefinierade att man inte behöver några direkta presentationer, och då var det länge sedan jag såg den första filmen. Det är välspelat, men med glimten i ögat. Robert Webber sprang nog dit enbart för en snabb check, men fungerar bra som den dryge amerikanaren och Al Lettieri är underbar som småskurken Frank. Dessutom, och det är sällan jag säger det, så är den japanska pojken (endast krediterad under namnet Daygolo) riktigt underhållande och inte direkt jobbig. Trevligt.

Färden går till Thailand och det är trevligt att se ett sjuttiotals-Bangkok i många fina bilder. Men det känns väldigt mycket som bara en anledning att visa något exotiskt. Många bilder är på Rizzo som tittar på parader, uppträdanden och så vidare. Lite turistinformation. Det bjuds på lite thaiboxning och thailändska knarksmugglar-trillingar, men hela sekvensen känns lite... trist. Det blir dock bättre när vår hjälte kommer till Hong Kong och får slåss med drösvis av överspelande kinesiska stuntmän (som tyvärr inte namnges någonstans) och en hel del lysande gags, speciellt med en kinesisk drake (en sådan som används i uppträdanden givetvis och som består av två personer) som blir skiträdd under ett slagsmål och skuttar iväg ylande.

Som bonus så blir det också lite schysst sumobrottning, även för Rizzo, och en final där ett helt Neapel-kvarter börjar slåss med skurkarna. Allt är glatt, trevligt, våldsamt och massor av slapstick.

That’s the way life should be.

(och som bonus får ni se det fulaste insticket någonstin till denna filmen)