fredag, maj 23, 2008

Recension: Hell of the Living Dead (1980)


Egentligen är det poänglöst att klaga på Hell of the Living Dead eftersom den uppenbarligen inte tar sig själv eller zombie-mytologin på allt för stort allvar. Dessutom är den gjord av Bruno Mattei och Claudio Fragasso, som jag misstänker har lurat hela världen med att få oss att tro att dom är talanglösa. Jag tror dom bara har haft jävligt kul.

Ett mystiskt ämne läcker ut från en hemlig fabrik och förvandlar alla anställda och folk i närheten till zombies. Samtidigt så är det dags för våra hjältar, SWAT-teamet att ta ut några terrorister som har tagit gisslan på det amerikanska konsulatet. Terroristerna vill att man stänger ner Hope-projektet, vilket är precis det som orsakat zombie-smittan.

För att fira segern över terroristerna så skickas SWAT-teamet till Nya Guinea där dom ska semestra i djungeln. Vilket inte går speciellt bra då zombierna finns överallt. Dom ränner på en kvinnlig journalist och hennes kameraman som gör dom sällskap mot nya äventyr.

Men zombisarna har mer eller mindre tagit över hela Nya Guinea och det blir ständigt nya bataljer mitt bland infödingar och stockfootage.

Kom igen nu! Helt ärligt. Hell of the Living Dead måhända vara ganska talanglös. I alla fall på manusfronten och vissa av skådespelarna vet inte riktigt vad dom gör. Men den är kul och fartfylld, massor av ganska taffligt gore, ett Goblin-soundtrack från Dawn of the dead och Beyond the darkness, enorma mängder stockfootage och repliker från helvetet. Dessutom är regin ganska okey. Den är inte vacker, men den fungerar bättre än till exempel 10000 B.C.

Egentligen så är arkivmaterialet ganska frustrerande, åtminstone i den allt för långa sekvensen i infödingsbyn. SÅ roligt är det inte att se äkta bilder på uppsvällda infödingslik som målas med orange färg. Nä, det inte så roligt. Nån sekund hade gått bra, men här drar man ut på det å det grövsta. Man hade inte behövt göra det, då filmen inte hade förlorat något på att förlora några minuter här och där i den sekvensen.

Djuren köper jag. Det bidrar till skratt att se random-djur inklippta i dialogscener, men det livar upp i alla fall.

Kul, fånig och blodig film. Kanske inte för zombie-nybörjaren. Men nästan.