fredag, maj 23, 2008

Recension: Jättehajen/Rats - Nights Of Terror/Dödens Tentakler


Studio S har varit snälla och släppt en box med tre italienska djurskräckisar. Och vi älskar ju alla italienska djurskräckisar, eller hur? Speciellt om djuren äter folk. Fast vad är annars poängen med en djurskräckis? Hur kul vore det om bläckfisken bara sög sig fast en stund och sedan stack iväg och åt fisk eller nåt?

Jättenhajen (1981)

Enzo G. Castellaris närmast legendförklarade Hajen-rip har äntligen ramlat ut på DVD, och ur den synpunkten är det boxens höjdpunkt. Vår favorit James Franciscus spelar Peter Benton, författare och marin-expert (hmm, det är nästan precis som Peter Benchley, författare till Hajen och marin-expert...) som har bott på orten i många år och fungerar som lokalkändis och support för politiker som vill fixa lite mer röster. Men när en stor, fet, arg vithaj kommer förbi så blir det andra ljud i skällan. Givetvis så tvekar politikerna först om man ska ställa in vindsurfingseglingen, men löser det sedan med ett stort metallnät som ska skydda bukten från att bli ett julbord. Detta hindrar givetvis inte hajen från att hugga sig in och börja festa på deltagarna!

Jättehajen är helt klart "the mother of all Jaws-rip offs". Det gjordes plagiat även innan denna, till exempel William Girdlers lyckade Grizzly, som är precis som Hajen fast med en grizzlybjörn. Men här har Castellari verkligen gått in för att göra något som ser ut som en uppföljare. Stämningen är den samma, berättartekniskt så känner man igen sig, karaktärerna är som hämtade från Hajen eller Hajen 2. Vissa saker verkar till och med ha inspirerat Hajen 3 några år senare, så Castellari var både före och efter sin tid här. Men nu är Jättehajen absolut inte dålig. Det är en riktigt bra haj-film, en av de mer underhållande som har gjorts. Castellari har förstått att om man gör en haj-film så måste man bjuda på haj och det gör han, oftast i slowmotion, rejäla bilder på den ganska välgjorda monsterhajen som vältrar sig mot sina offer. Eftersom den är så stor och hungrig så blir det till och med en aning obehagligt. Budgeten är givetvis inte lika fantastisk som en Hollywood-produktion och detta visar sig främst genom rejält illa valt arkivmaterial som oftast är av absurt mycket sämre kvalité än resten av filmen och att hajarna i det materialet inte ens på något vis liknar stjärnhajen. Vissa av effekterna, till exempel en helikopter som blir attackerad, är lite primitiva, men underhållningen är så fet att det inte är så mycket att bry sig om.

Förutom den utmärkta James Franciscus och Vic Morrow (i en variant som Jaws Quint), så dyker det upp i stort sett alla av Castellaris favoritskådisar: Joshua Sinclair, Romano Puppo, Giancarlo Prete och Ennio Girolami upp i mer eller mindre större roller.

Jättehajen är utmärkt, blodig och spektakulär eurocult-underhållning som äntligen har fått sin efterlängtade DVD-release!

Rats: Night of Terror (1984)

Vi älskar alla Bruno Matteis galenskaper och lustigt nog så är detta en av hans jämnare filmer, på gränsen till orginell. Eller nej, där tog jag i. Men den är speciellt ändå. Men visst fann Mattei guld när han gjorde Rats. Att kombinera post-apokalyps med mördardjur känns, för att komma från den tiden, ett ganska fräscht koncept och med snygga kulisser och skojigt manus så fungerar det.

Året är i framtiden någon gång. Världen är död på grund av kärnvapenkrig, om jag inte minns fel, och ett litet gäng vansinniga karaktärer (med tuffa namn som Video, Taurus, Chocolate och KURT!) driver omkring och försöker hitta mat och bensin. Dom tror att sin lycka är gjord när dom hittar ett helt hus fyllt av förnödenheter, men givetvis är något fel. Förutom att det finns råttor överallt så hittar dom resterna av ett forskningslabb där man fått växter att växa igen och en avancerad kommunikationscentral. Det visar sig att råttorna har blivit betydligt intelligentare efter den stora katastrofen och inte gillar att andra djurarter kommer in i deras revir. Så djuren bestämmer sig helt enkelt för att äta upp våra ganska osympatiska hjältar, vilket dessa naturligtvis inte vill. Samtidigt så börjar gruppen brista och man får kämpa både mot råttor... och mot sig själva.

Rats är alltså en totalt jämnfånig film, men håller jämnt tempo, jämna effekter, jämnsnyggt foto och jämnknasig dialog för att den ska hålla som underhållning. Som vanligt med karaktärer skapade av Mattei och Fragasso så beter sig människorna helt vansinnigt. Dom säger konstiga saker, överagerar på underliga sätt, klär sig smaklöst och beter sig väldigt unikt. Och väldigt dumt. Så även här. Råttorna är bara vanliga stackars fridfulla råttor som oftast hälls på skådespelarna, men jag tycker överlag att rått-karaktärerna fungerar bra. I kombination med riktiga råttor som får sätta livet till, fejkråttor och råttor som "minding their own business" så blir det helt okey.

Jag märker att jag har väldigt svårt att säga något riktigt negativt om den här filmen, men det kanske för att den är så "Matteig" som den är. Så jag går vidare.

Dödens Tentakler (1977)

Den här filmen, Tentacles som den heter på engelska (eller Tentacoli på italienska) har ett par tuffa taglines, här är två:

"Each year 10,000 tourists visit Ocean Beach. This summer Ocean Beach has attracted SOMETHING ELSE!"

"It's Turning the Beach ... Into a Buffet!"


Kan man ogilla något sådant? Absolut inte. Dödens Tentakler är Ovidio G. Assonitis variant av Hajen, och denna gången (precis som i Jättehajen och Hajen 2) så är det en sjötävling i fokus, denna gången en regatta av kids som naturligtvis lockar till sig en gigantisk bläckfisk. Bo Hopkins spelar en marinbiolog som efter en olycka inte kan dyka speciellt bra. Han pysslar mest med sina tama späckhuggare i den lokala Seaworld-liknande attraktionen. John Huston spelar den åldrade journalisten Turner som börjar fundera över om det inte pågår något skumt i och med ett tunnelbygge som Henry Fonda pysslar med i närheten. Shelley Winters spelar hans bisarra syster som låter en av sina många barn tävla i regattan tillsammans med en kompis. Men bläckfisken fortsätter att skörda offer genom att suga märgen ur dom och glatt husera i sin underjordiska grotta. Precis om jag också skulle vilja ha det som jag var en bläckfisk.

Nu kanske jag får filmen att låta lite fånig, vilket den också är, men den är rent regimässigt ovanligt ambitiös. Det är Ovidio som regisserar filmen under namnet Oliver Hellman och gör det med bravur! Sån bravur att han verkar ganska ointresserad av själva attackscenerna, men får ovanligt mycket liv i allt runt omkring. Kanske hade man lite resurser för att bygga en gigantisk animatronisk bläckfisk och därför satsade på några få klipp med gummitentakler, ett par bläckfiskögon, ganska taffliga miniatyrer och lite bilder av en riktig bläckfisk i ett akvarium? Vad vet jag? Men det är i alla fall underhållande och det bjuds på åtminstone ett rejält hoppa-till-klipp. Men min favoritscen är ändå en lång kamerakranåkning över väntade människor i hamnen som leder fram till en deppad Bo Hopkins, den pågår i flera minuter och med Stelvio Ciprianis musik så snackar vi om ett litet mästerverk mitt i en ordinär mördardjurfilm.

Just Stelvio Ciprianis musik är fantastisk. Den är cheesy på det där typiska italienska sättet, men det fungerar så oerhört bra till filmen. Han injicerar så mycket känslor i musiken att det ibland blir jobbigt att se. Speciellt den fantastiska regattasekvensen där hans musik dramatisk dundrar på och bilderna korsklipps mellan en panikslagen Shelley Winters, barnen som seglar, bläckfisken som närmar sig och välter båtar och... stillbilder från tävlingen! Det blir oerhört effektivt i all sin enkelhet.

Tre sköna italienska mördardjurfilmer som levereras till ett bra pris och i anamorfisk widescreen. Sämst bild har nog ändå Jättehajen, men det beror mycket på arkivmaterialet och att det kanske inte lagts någon större kraft från rättighetsägarnas sida på en vettig restaurering. Men det gäller egentligen bara färgmässigt, där det kan variera lite mellan scenerna. Rats håller en... jämn kvalité och Dödens Tentakler är nog den mest bäst bild i hela boxen.

Sedan vill jag tillägga att jag varit med och skrivit lite biografier till dessa släpp, så att ingen kan anklaga mig för att vara hemligt partisk i frågan. Detta är helt enkelt schysta rullar!