lördag, maj 10, 2008

Recension: Män Kan Inte Våldtas (1978)


Egentligen är det här den raka motsatsen till en annan svensk film med liknande tema, Thriller. Män kan inte våldtas är ett långsamt drama som överhuvudtaget inte exploaterar ämnet, men som ställer en del intressanta frågor angående manligt, kvinnligt och frågan huruvida män faktiskt kan våldtas.

Anna Godenius spelar Eva Randers, en grå bibliotekarie i Helsingfors. Dagen före hennes fyrtioårsdag så drar närmsta vänninan ut henne på galej och dom hamnar på samma fest som bowlingklubben Strike. Den svinige charmören Martin Wester (Gösta Bredefeldt) bjuder upp på dans och det hela slutar med att han våldtar henne i sin lägenhet. Hon ligger avtuppad kvar i hans vardagsrum och beger sig förvirrat hem på morgonen.

Väl hemma börjar hon tänka, och eftersom hon varit så omtöknad så har hon bara svaga minnesbilder av vart hon varit eller vem mannen var. Hon börjar luska, åka omkring, utföra klassiskt detektivarbete och tillslut lokaliserar hon Martin. Förklädd och med en besatthet som få har sett förut så börjar hon bevaka Martins varje steg. Hon tar reda på alla hans vanor, alla hans böjelser, alla hans kontakter.

Samtidigt så visar det sig att hennes väninna har fått bröstcancer och debatter kring kvinnors rättigheter på biblioteket tar allt större plats. Varför har egentligen kvinnorna lägre löner? Är dom inte lika kapabla att utföra sitt abete, som en av hennes manliga chefer antyder.

Men sakta kommer hon närmare sin våldtäktsman, och snaran dras åt kring honom. Kan man våldta en man?

Det finns en rad mäktiga scener i den här filmen. Mäktiga som i tragiska, eller hårda. Det som dröjer sig kvar är den bittra kvinnliga chefen som undvikit att gifta sig eller skaffa barn för att karriären inom biblioteksväsendet skulle gå bättre. Eller när den manliga chefen (dubbad av Jan Nygren för övrigt) diskuterar kvinnors fysisk jämfört med mannen. Det är den där svenska (eller finländska) torrheten, sjuttiotalstorrheten och kylan som känns så genuin. Människor som har gett upp hoppet och bara försöker överleva mentalt. Det finns bara en sympatisk man i hela filmen, bowlingcoachen (spelad av "Palmon Harald Hult" från Mannen på taket, Carl-Axel Heiknert). Alla andra män är kalla översittare, sextiska eller bara allmänt trista. Kvinnorna är intressanta. Eva är en klassisk kvinna som hamnat mellan stolarna. Samtidigt som hon vill leva, så trycker hon ner sig själv. Hennes väninna hittar något positivt och befriande i cancern, den bittra kvinnliga chefen som gett upp och den unga kaxiga feminist-bibliotekarien.

Jörn Dönner, regissören, tar sig an historien direkt ur kvinnornas synvinkel, vilket givetvis är det enda rätta. Han har förklarat att det är en film som riktar sig till män för att visa hur män är. Eller kan vara, inklusive sig själv. Stilen är grå och realistisk, mycket som Bo Widerberg arbetade och det används både skakiga zoomar, handkamera och mer traditionellt kameraarbete.

Det är bra film, och den har varit svår att få tag på under åren, men Studio S har äntligen släppt den. Insticket säger att den är 4:3, men den verkar - som jag ser det - vara anamorfisk widescreen, även om jag fick ändra inställningarna på min dvd för att se detta (jag har en vanlig teve, ingen widescreen, kan tilläggas) och bilden är okey. Det är ingen restaurerad rulle, men färgerna är klara och det gryn och repor som förekommer är inget som stör.

Som extramaterial finns Jörn Donners fantastiska Acne-reklam, en hel del intressant trivia om filmen, biografier och givetvis trailers för andra Studio S-släpp. Den har även släppts i en specialvariant tillsammans med orginalboken av Märta Tikkanen.

Ännu en pärla från en tid då Sverige kunde göra bra film. Bravo!