söndag, maj 18, 2008

Recension: Salon Kitty (1976)


Harry Schein ringde mig en gång. Jag hade försökt få tag i Ingrid Thulin för att eventuellt få henne att ställa upp i en dokumentär om Arne Mattsson. Hon var intresserad och jag fick hennes telefonnummer i Rom. Men tyvärr blev det aldrig av något av det hela. Så här i efterhand så ångrar jag verkligen att jag inte slog henne en signal när jag ändå hade en logisk anledning. Ingrid dog 2004, cancer, och en av de mest fascinerande filmerna hon lämnade efter sig var Tinto Brass mästerverk Salon Kitty.

Ingrid spelar Kitty, en godhjärtad och ändå cynisk bordellmamma som driver en glädjehus för de rika och berömda i Berlin. Men Hitler blir mer och mer paranoid och det slutar med att SS officeraren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) tar över bordellen och ersätter alla prostituerade med nya, tyska, ariska och patriotiska horor. Men givetvis är dom inte bara där för att ha sex, utan för att spionera på både sina egna och allierade. För någon kan ju vara en förrädare.

En av flickorna som tjänstgör på bordellen är Margherita (Teresa Ann Savoy). Hon är överpatriotisk och en hängiven nationalsocialist som gör allt för sitt land och för reichführern. Kitty lär upp de nya kvinnorna till att bli totalt hämningslösa, och jobbet är igång.

Men allt är inte enkelt. Helmut har blivit våldsamt förälskad i Margherita, men lever samtidigt i ett märkligt förhållande där hans fru är en hunsad uppassare och det finns antydningar åt homosexualitet. Margherita själv är inte så förtjust i tanken, men låter sig dras med i en erotisk lek. Samtidig så blir hon förälskad i en tysk officer, som dessutom visar sig vilja hoppa av.

Och så får vi följa det udda gänget av både glada och tragiska karaktärer på bordellen Salon Kitty.

Salong Kitty är en väldigt ambitiös film. Ken Adams fantastiska scenografi är en utmärkt bakgrund till alla de perversioner och förälskelse som sker på och i dom. Brass speciella stil var att placera skådespelarna i en tablå, en miljö, och sedan placera ett antal kameror runt omkring dom i en halvcirkel och sedan filma allt som hände. På det sättet visste skådespelarna aldrig riktigt om dom blev filmade och var tvungna att skådespela hela tiden, även statister. Detta kan ibland betyda att bildkvalité inte är den bästa, då Brass fått zooma in på detaljer, men det är något man vänjer sig vid efter ett tag.

Erotiken är givetvis en viktig del och det är väl inte någon film för människor som är pryda av sig. Det är i stort sett lika mycket manlig som kvinnlig nakenhet, och det är kvinnorna som står för känslor och intelligens. Männen är oftast enbart kåta horbockar. Ibland har jag funderat på hur det kommer sig att många kända och utmärkta skådespelare vågat tackat ja till Tintos filmer. Det är oftast inslag av grafiskt sex, mycket naket, väldigt politiskt och som gjort för att skapa kontroverser. Men å andra sidan är det väl det som många skådisar söker efter. Här har vi en mycket kompetent rollista där Teresa Ann Savoy, Ingrid Thulin och Helmut Berger dominerar. Berger var Luchino Viscontis pojkvän, och Visconti måste ha dog samma år som den här filmen hade premiär, bara två veckor innan premiären - vilket startade en lång period av alkohol- och narkotikamissbruk hos Berger. I mindre roller ser vi John Steiner, en av mina favoriter, och John Ireland. Men många av Tintos favorit-statister och karaktärsskådisar har småroller, och det är ett nöje att sitta och spana efter bekanta ansikten.

Man kan förstå att Salon Kitty inte är för alla, men det är en riktigt bra film och den går lättast att få tag i Studio S utgåva här i Sverige. Mycket nöje.