onsdag, maj 28, 2008

Recension: The Sentinel (1977)


Någon mindre belevad person skrev nyligen att Michael Winner är känd som en av världens sämsta regissörer, vilket givetvis är helt taget ur luften. Nog för att karln är omdebatterad, hatad och älskad - men att han skulle vara ansedd som sämst i världen är helt absurt. Winner var en ojämn regissör som uppenbarligen gick sin egen väg. I slutet av sjuttiotalet hoppade han på The Sentinel, en övernaturlig skräckis med en helt vansinnig cast, efter att Don Siegel tackat nej. Det är ingen perfekt film, men den är onekligen intressant.

Cristina Raines spelar Alison, en framgångsrik fotomodell som lever tillsammans med sin glassiga advokat till pojkvän, Michael Lerman (Chris Sarandon). Hon älskar givetvis honom, men känner att hon vill ha ett eget ställe att bo på och tillsammans letar dom lägenhet.

Alison svarar på en annons som mäklaren Miss Logan (Ava Gardner) satt in och hittar en stor och mysig lägenhet, möblerad och för endast fyra hundra dollar i månaden - inklusive en fantastisk utsikt. Med på köpet får honom också ett gäng mycket bisarra grannar, bland annat den gamle charmören och djurfanatikern Charles Chazen (Burgess Meredith), de galna lesbianerna Gerde och Sandra (Sylvia Miles och Beverly D'Angelo) och några till udda existenser.

Problemet är bara att dom inte existerar.

Högst uppe i huset sitter dock en kille som existerar, den uråldriga blinda prästen Halloran (John Carradine)... och vad han gör, ja, det får ni se när ni ser filmen...

The Sentinel är känd främst för två saker, slutet och den enorma casten. Vi börjar med casten: Chris Sarandon, Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer, Ava Gardner, Arthur Kennedy, Burgess Meredith, Sylvia Miles, Eli Wallach, Christopher Walken, Jerry Orbach, Beverly D'Angelo, Tom Berenger, William Hickey, Jeff Goldblum + ett gäng välbekanta ansikten. De flesta har små roller, cameos, men bara denna ansamling av duktiga skådespelare är absurt. Förvissor, Sarandon gör absolut långt ifrån sin bästa roll. Och nykomligen Christina Raines är riktigt dålig. Men allt vägs upp av en rollista som är fantastisk. Bäst är nog Burgess Meredith som gör en strålande och nästan obehaglig människa. Tom Berenger är statist på slutet och är vrålsnygg. Även Jeff Goldblum i en liten större roll. Winner visste vad han ville ha i alla fall.

Men i alla fall. Resten av filmen är väldigt ojämn. Det finns en fin stämning, men Winner har i mitt tycke aldrig varit en skräckregissör och det är bara i små sekvenser som han verkligen får till det. Men den sköna storyn håller ändå tempot uppe. Höjdpunkterna är Dick Smiths fantastiska gore-effekter som skulle kunna vara hämtade ut en Fulci eller Argento-film. Speciellt en sekvens där inte ett grafiskt knivhugg döljs eller klipps runt. Detta och några till saker förvånande mig något enormt då jag uppenbarligen innan bara sett en hårt klippt version av filmen.

Där Dick inte behövdes är i en annan sekvens där Winner hyrde in ett stort gäng riktiga "freaks", missbildade människor. Stora huvudet, gigantiska läppar, amputerade eller bara allmänt konstiga. Riktigt ruggigt.

En del har irriterat sig på det här tilltaget (exploatera människor blablabla), men jag säger som så att kan människor tjäna pengar på att vara vackra så kan fan människor med udda och märkliga utseenden tjäna pengar på det också. Hur som helst är hela sekvensen riktigt lyckad, och det är också en av filmens stora fördelar.

Långt ifrån en perfekt film, men såpass stämningsfull och kuslig att den är väl värd att se om ett par gånger.