tisdag, maj 27, 2008

Recension: To the Devil a Daughter (1976)


Det känns skönt att ha större delen av filmbolaget Hammer att utforska. Oftast, till exempel med vår vän Paul Naschy, så har jag svårt att kasta mig in i områden som är för stora. Man vet inte vart man ska börja, och därför har jag undvikit att ge mig i kast med Hammer. Givetvis har jag sett en hel del rullar producerade av detta legendariska filmbolag, men det har inte varit under organiserade former. Så därför köpte jag en av deras minst omtyckta filmer, och även deras sista film: To The Devil A Daughter från 1976.

Nastassja Kinski spelar Catherine, en ung nunna som är uppvuxen inom en mystisk religiös order. Den är ledd av Fader Michael Rayner (Christopher Lee) som egentligen, vilket vi får veta på en gång, är en hängiven satanist som ser Astaroth som gud och som genom Catherine vill få denne att uppstå i mänsklig form.

Denholm Elliot spelar hennes far, som blev tvingad att överlåta sin dotter till Rayner vid födseln och nu vill rädda henne. Han kontaktar John Verney (Richard Widmark), en författare med ockultism som specialité och han kan naturligtvis inte låta bli att involvera sig i historien.

Men Fader Rayner har stor makt och trots att Verney gömt Catherine så lyckas han spåra henne, och dra henne till sig igen...

För att ha en sån kaotisk historia så känns fakitiskt To The Devil A Daughter ovanligt tajt berättad. Givetvis finns det sekvenser och episoder som avviker som sämre, eller i all fall mer obefogade, men det mesta är ändå såpass bra att kaoset inte syns. Den stora svagheten är slutet, som känns abrupt och faktiskt ganska dumt. Enligt dokumentären på DVDn så filmades det ett annat slut, men någon inom Hammer tyckte det påminde för mycket om Draculas död i en tidigare film med Christopher Lee och det hela klipptes om till en ganska lam sekvens.

Men det går inte att klaga på regin och fotot, som är vackert och stämningsfullt. Peter Sykes gör ett bra jobb och får till en enormt klassisk stil som avviker som mer naturalistisk än tidigare Hammer-produktioner. Det finns en viss effektsekvens som är ganska bisarr, men som faller på att den också är ganska dåligt genomförd, som bryter detta mönstret.

Alla skådespelare är utmärkta, och jag tror fan i mig att Christopher Lee gör en av sina finaste roller här. Iskall och totalt livsfarlig, vilket man också tror när man ser och hör honom. Nastassja Kinski är lika udda som sin far kan tilläggas, och det märks vart skådespelargenerna kommer ifrån.

Den är ganska blodig, men inte speciellt grafisk. Men med en, antagligen, liten budget så har man fått till en lyxig film som uppenbarligen spelade in tonvis med pengar – men Hammer fick inte en enda spänn och gick under. Trist. För det hade kunnat bli en nystart när det gick som sämst för dom.