torsdag, juni 19, 2008

Recension: BloodRayne 2: Deliverance (2007)


Den första BloodRayne-filmen brukar jag anse vara en av mina "guilty pleasures". Jag vet inte hur den vanliga versionen är, men unrated directors cut (som det så fint heter) var en fantastisk röra av toksplatter, märkliga skådespelarinhopp och gott om självdistans. När Uwe Boll nu gjort en tvåa, Bloodrayne 2: Deliverance, så kommer den inte upp i samma underhållningsnivå, men det är ett godkänt westernäventyr i alla fall.

Billy The Kid (Zack Ward) och hans gäng av hungriga vampyrer härjar i ett blaskigt, snöigt och kallt westernlandskap. Man har tagit sig till den lilla trista staden Deliverance där man börjar äta sig igenom befolkningen. Men man har en plan. Det byggs järnvägar för fullt och inom några veckor så kommer det första tåget att anlända till Deliverance, massor av nya människor kommer att besöka staden - bli vampyrer och sedan fortsätta med tågen ut över hela USA.

Någon som vill sätta stopp för detta är Rayne, nu spelad av hyfsade Natassia Malthe. Efter att ha funnit några vänner mördade av Billy och insett att skurken håller stadens alla barn som gisslan (samt även som snacks) så måste hon stoppa djävelskaperna. Tillsammans med den åldrade revolvermannen Pat Garret (Michael Paré), Slime Bag Franson (Michael Teigen) och den perverterade predikanten The Preacher (Michael Eklund) så sätter man hårt mot hårt och beger sin i Deliverance en sista gång...

Först och främst så gillar jag verkligen stämningen. Det är snöigt och regnigt, blaskigt och kallt. Uwe kör mycket handkamera, utan att det blir irriterande, och lägger någon form av europeisk touch på det hela (jag skämtar inte). Eftersom budgeten inte verkar ha varit så hög så har han mycket närbilder och försöker uttnyttja de locations han har till maximum. Även om musiken känns Morricone-inspirerad så känns actionscenerna och karaktärerna mer som Peckinpah. Skådespelarna är faktiskt ganska bra, även om Rayne här känns ganska tunn, men Natassia kämpar på bra. Sidokaraktärerna är betydligt roligare, speciellt Zack Ward som Billy. Han är riktigt slemmig och, med sina speciella sneda ögon, väldigt märklig ut. Michael Eklund som The Preacher är bäst och verkar ha studerat Marjoe Gortner en del i sina vilda religiösa utspel.

Nackdelen med filmen är att den helt enkelt inte har samma tempo som ettan. Det, jämfört med första, väldigt lite gore och blod - även om det givetvis förekommer en del riktigt feta slowmotion-squibbar och någon pålning. Dialogen är okey och Uwa klarar berättandet galant, men det händer inte tillräckligt mycket. Mer blod! Mer gore! Mer fighting.

Det var länge sedan det var coolt och roligt att håna Uwe Boll, något som mest pubertala apor gör nu för tiden bara för principens skull.. Han är en kompetent exploitationfilmer som helt enkelt skiter i vad folk säger. Sånt är skönt. Hans hantering av action har blivit bättre och bättre och det är lätt att förstå varför filmerna faktiskt säljer och går runt. Som jag sagt tidigare, i framtiden kommer det att skrivas böcker och uppsatser om Uwe. Han kommer att få en annan form av respekt. Karln kommer aldrig vinna någon Oscar, men han kommer att roa, provocera och glädja många.

Jag avslutar med en av filmens många, sköna repliker, i all sin barnslighet:

"Newton, life is like a penis. When it's hard you get screwed. When it's soft you can't beat it." - Pat Garret