söndag, juni 29, 2008

Recension: Don't Torture A Duckling (1972)


Lucio Fulci är så mycket mer än zombies, gore och vilda zoomar. Det finns vissa som hävdar att Fulcis lyckade filmer beror helt på att andra gjorde jobbet åt honom. Naturligtvis är detta rent trams. Fulci var en fantastisk regissör som mot slutet av sin karriär var tvungen att jobba hårt för brödfödan, och då blir det inte alltid bra. Don't Torture A Duckling är en av hans finaste och kontroversiellaste stunder, en njutning både för synen och sinnet.

I den lilla bortglömda hålan Accendura frodas vidskepelse trots att den moderna världen arbetar sig allt närmare i form av motorvägar och nykomlingar. Men när någon börjar ta livet av stadens småpojkar så brytet helvetet loss.

Genast, som vanligt, så riktas misstankarna mot stadens mer udda existenser. Den lokale byfånen, häxan eller kanske bara den tystlåtna kvinnan med det efterblivna barnet. I byn har också Patrizia (Barbara Bouchet) anlänt, men rikemansdotter med både drogproblem och uppenbara pedofila tendenser.

Fler pojkar mördas och nu lägger sig också journalisten Martelli (Tomas Milian) i det hela och börjar undersöka på egen hand. Han blir vän med Patrizia, och försöker samtidigt hjälpa polisen.

Men efter hand så inser man att spåren leder åt helt fel håll, och det får ödestigna konsekvenser för en av de misstänkta...

Jag vill inte skriva allt för mycket om handlingen då den är ovanligt genomarbetad och dessutom föredömligt lågmäld. Miljön, den fattiga och stillsamman lilla byn, är genial och Fulci sätter tonen direkt med stillsamma och stilistiskt genomtänkta bilder. Karaktärerna är intressanta som tusan. Milian är chockerande lågmäld. Han är annars en skådis som gillar att spela ut rejält, men håller sig på mattan - vilket bara är bra. Bouchet gör väl troligtvis en av filmhistoriens få kvinnliga pedofiler, och får det dessutom att bli obehagligt - till skillnad från i andra fall då såna karaktärer oftast är roande och anses bara vara trevligt för pojkarna som råkar ut för dom.

Det finns gott om bra kvinnliga karaktärer, och två andra är Florinda Bolkan som "häxan" (eller vad man nu ska kalla det) samt Irene Papas som byprästens mamma.

Fulci stänker faktiskt på en del med gore också, även om ryktet säger att filmen inte är speciellt våldsam, och även om effekterna inte är riktigt övertygande så är det spektakulärt och fungerar i historien.

En orginell, intelligent och välspelad giallo från mästaren Fulci. Rekommenderas.