lördag, juni 28, 2008

Recension: Frankenstein Must Be Destroyed (1969)


Denne femte del i Hammers Frankenstein-serie anses vara den bästa i serien, och det är mycket möjligt. Terence Fisher regisserar som vanligt och Peter Cushing gör en enormt vass roll i Frankenstein Must Be Destroyed!

Filmen börjar rejält. Det korsklipps mellan en inbrottstjuv som givetvis verkar göra inbrott i vad som troligen är Frankensteins nya hemlig laboratorium samt en mystisk man med svart rock och en stor skära som hugger huvudet av en doktor så att blodet skvätter. Tjuven och mördaren träffar på varandra i det groteska laboratoriet och en fight sker, man får se ansiktet på mördaren och det är ett groteskt ansikte. Till slut lyckas tjuven fly, mördaren visar sig ha en mask på sig och under den är givetvis Baron Von Frankenstein själv - som återigen måste fly till en ny stad för att kunna fortsätta sina bisarra experiment.

I den nya staden sitter Dr Brandt på mentalsjukhus. Han är en kollega till Frankenstein som har varit inne på samma spår, men som gjort vissa viktiga upptäckter som Frankenstein vill ha ur honom. Vår käre baron utpressar den unge doktor Karl (Simon Ward) och hans fästmö Anna (Veronica Carlson) att hjälpa honom att kidnappa Brandt, och det hela slutar med att det blir dags för världens första hjärntransplantation.

Men polisen är efter honom och dessutom snokar Brandts fru runt knutarna hela tiden, tiden rinner allt snabbare och Frankenstein måste desperat få ut hemligheterna ur den psykiskt sjuke Dr Brandt!

Historien är enkel, inte helt orginell, men är så effektivt och intelligent berättat att man ständigt blir överraskad. Fisher lyckas få upp ett antal riktigt spännande scener, speciellt den berömda genomsökningen av Annas hus (där jag knappt kunde titta för att det var så spännande) och den schysta sekvensen då det går hål på en vattenledning som hotar att avslöja ett nedgrävt lik. Som så många andra Hammer-filmer så är denna även rik på atmosfär och snygga kulisser som skapar den där unika, nästan serietidningsaktiga realismen.

Skådespelarna är över genomsnittet. Simon Ward, som var en riktig hunk på sin tid, är värdig och intensiv som den unge doktorn på väg mot sin undergång. Veronica Carlson och Freddie Jones är mycket övertygande som Anna respektive Doktor Richter, den stackars mannen som får Brandts hjärna i sig.

Men bäst är givetvis Peter Cushing som Frankenstein. Han är kyligare och ondare än vanligt, går bokstavligen över lik och ljuger hejvilt för att kunna genomföra sina experiment. Han till och med våldtar Anna. Det finns ingen annan Frankenstein än Peter Cushing.

Så är det bara.