fredag, juni 27, 2008

Recension: The Queen Of Black Magic (1979)


Så, då är min indonesiska oskuld tagen. Vad jag vet så har jag inte lyckas med att se några indonesiska filmer, kanske någon actiondänga i min ungdom. Men annars, nej. Uppenbarligen hittade jag guld på en gång, vilket både kan vara bra och dåligt. För den här var såpass bra att jag garanterat kommer att bli besviken på kommande filmer. Jag snackar givetvis om den legendariska The Queen Of Black Magic, en av de första stora skräck-succéerna från denna exotiska ö-värld.

Den coola Suzzanna spelar Murni, en snäll och tillbakadragen kvinna som lever ett lugnt liv tillsammans med sin mor. Hon har lyckats bli rejält sviken av byns mustaschbeprydda hunk, som lovade att gifta sig med henne men som sedan dumpade vår hjältinna och har planer på att gifta sig med en annan dam. Men på bröllopet så skickar någon svart magi på bruden, och maken (Teddy Purba kanske han heter?) tror givetvis att det är Murni som utfört denna ondska.

Han tar med sig en lynchmobb och bränner ner huset och kastar Murni över ett stup, och tror sedan att allt är frid och fröjd. Men vad han inte vet är att hon bokstavligen hamnar rakt i famnen på en mycket, mycket ond häxdoktor (W.D Mochtar, en av indonesiens mest kända veteranskådespelare) som börjar bearbeta och lära upp Murni till att bli svartkonst-expert. Han intalar henne att hon måste hämnas på byborna, och då speciellt de som var inblandade i hennes lynching. Hon ser inget annat val och tar ut en gruvlig hämnd på de som gjort henne ont...

Här har vi faktiskt en utmärkt film. Förvisso lågbudget och den engelska dubbningen kanske förta en del, men det hindrar inte kvalitén att lysa igenom. Rent tekniskt så är den i samma liga som de europeiska mästarna med ett vackert och spektakulärt foto. Regin och klippningen är för det mesta utan några problem. Det förekommer några klumpiga fel och några saker i manuset som man rusar förbi, vilket skapar lite förvirring, men förutom detta finns det inget att klaga på. Det känns, och är, en väldigt exotisk film. Uppenbarligen bygger den mycket på traditioner och historia från Indonesien, och detaljer gör att det är svårt att förneka att det bara är tokerier. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt Suzzanna och den onde brudgummen, men Mochtar gör en effektiv insats också.

En liten skön överraskning är en karaktär som dyker upp efter halva filmen är en muslimsk helig man, medvetet ganska stilig, men med ett hjärta av guld och som med sina religiösa krafter börjar motarbeta den svarta magin som genomsyrar samhället. Så med bönematte, en enkel moske och böner om Allah så gör han ett ganska effektivt jobb mot de onda andarna.

Något som inte gör folk besviken är filmens specialeffekter av El Badrun. Ingen Hollywood-budget direkt, men dessa är ohyggligt spektakulära och blodet sprutar fett över bilden. Det finns tre större gore-scener som är ruggigt effektiva och som kryddar en i övrigt utmärkt film så att den blir ännu starkare.

Trots små brister och mindre budget så kan jag bara rekommendera den här filmen helhjärtat. Den är gjord med talang, kärlek och hinkvis med blod. Som det ska vara alltså.