torsdag, juni 26, 2008

Recension: Süpermen Dönüyor (1979)



Turkisk film vet jag inte ett skit om, men jag kände att det var dags att ramla in i den turkiska skräpfilmen... och vad passar då inte bäst om inte den legendariska Superman-filmen av Kunt Tulgar? Efter ett besök i Paris där Kunt och hans far sett Superman på bio så föreslår fadern, också känd exploitationfilmare, att Kunt ska göra en Superman-film. Resultatet blir Süpermen Dönüyor!

För att man ska förstår vad man har och göra med här så är det egentligen bara att se de första minuterna av Süpermen Dönüyor:

Rymden. Julgranskulor hänger i linor mot en svart bakgrunden. Det finns en del foliestjärnor där också. De gungar en aning. En berättarröst förklarar att en gång fanns det en avancerad värld kallad Krypton, men som totalförstördes. Men för att säkerställa rasens överlevnad så skickar man ut ett barn och en bit kryptonit mot okänt öde. Klippt till en Superman-logga som är ritad med krita eller tusch. Förtexterna. Suddig bild. Hjälten, Tayfun Demir, vandrar in i oskärpa, sneglar mot kameran och ler en aning. Sedan börjar historien.

Tayfun, som drömmer om att bli journalist, får höra av sina föräldrar att han egentligen inte är deras son. De hittade honom i en störtad raket i sin trädgård tillsammans med en grön sten, kryptoniten. Tayfun bestämmer sig på stört, i samma sekund, att lämna sin familj och bege sig till storstaden för att bli journalist. Men först leder stenen honom till en grotta där en Marlon Brandon-lookalike, som troligen också är hans fader, uppenbarar sig och förklarar läget.

Samtidigt så smider en aprik affärsman, den här filmens Lex Luthor, onda onda planer. Kryptoniten är känd på annat håll och kan han lägga vantarna på stenen eller på en formel som en genialisk vetenskapsman klurat ut, så kan han förvandla vilket materials som helst till guld. Genom att genomlysa stenen i en liten maskin, som ser ut som en gammal diabildsprojektor, så ska han alltså bli världens rikaste och mäktigaste man.

Det slumpar sig att vetenskapsmannens dotter också jobbar som journalist på tidningen där Tayfun nu arbetar och givetvis blir han kär i henne, men hon blir snarare kär i den mystiske Superman som stoppar brottslingar i full fart. Men Lex vill verkligen krossa alla och han drar sig inte för kidnappning och mord. Bara en kan stoppa honom: Superman!

Visst, det är trash. Ordentlig trash. Megatrash. Den är så billig att Jess Francos senare filmer till och med kan verka lite påkostade. Men skillnaden är att Süpermen Dönüyor faktiskt är underhållande på sitt eget lilla sätt. Förvisso är den ibland extremt tafflig och effekterna består ibland av en Ken-docka som flyger mot en backprojection och Tayfun Demir är en minst sagt udda casting som Superman. Musiken är för det mesta stulen från den rikiga Superman-filmen, från diverse Bond-filmer och från annat håll.

Men det är kul, och Kunt Tulgar får en bra snärt i regin med minimala medel och löser påkostade scener med löjligt simpla lösningar. Fotot är som i en billig super 8-porrfilm och manuset lika tunt som... jag kommer inte på någon fler liknelse. Men åter igen, det är filmglädje och jag gillar den här formen av ganska naiva produktioner. Fuck upphovsrättslagen liksom. Vem bryr sig? Tayfun Demir är en lång turk med GIGANTISKA glasögon som absolut inte kan agera, varken i dialog- eller actionscener. Men han fungerar trots allt och verkar vara lika taffat och klumpig som Clark Kent ska vara. Dessutom sitter den välgjorda dräkten bra på honom och det gör mycket.

Grekiska Onar Films har gett ut den i så gott skick som det går och det ska de ha allt beröm för, dessutom inte allt för dyrt. Det följer också med en lång, rolig intervju med smarta och distansierade Kunt Tulgar som berättar mycket och detaljerat om turkisk genrefilm, sitt eget arbete och filmkonsten i allmänhet. Besök även Onar Films blogg.

Bara att köpa. Annars slår jag er.