fredag, juli 25, 2008

Ackles - världens bästa låtskrivare


don't be afraid to live
it dosen't matter if you fail

- Out on the road, David Ackles - Subway to the country

På något sätt så tycker jag de där två raderna så väl symboliserar hela hans budskap, hans vision av livet. Bland försupna ensamma män som sitter och hinkar sprit i barer, utstötta indvider i samhället, horor, krigsveteraner, sinnessjuka, efterblivna... eller bara ensamma. Det är dessa som befolkar Ackles låtar. Det är människor som märkligt nog överlever livets sparkar.

Ibland sitter de i fängelse för mord och skriver hem till sin älskade att de kommer hem till våren, eller så är det pedofilen som i sitt pyrande vansinne efter Vietnam tar ut sin hämnd på sina unga kunder i godisbutiken - men han står för vad han gjort, killen som kommer hem till småstaden efter kriget och sväljer stoltheten och accepterar när hans älskade hittat något ny, som kanske faktiskt är bättre för henne. Vi har den gamla horan som sitter på hotellrummet och ber honom sticka hem till frugan, men låter honom sova över när han ändå inte har någon att springa hem till. Sedan det uramerikanska paret där lyckan bakom kulisserna är så djup att mannen onanerar till skokataloger och frun ligger med sin älskare, istället för att omfamna varandra. Uteliggaren som får sin bärbara säng beslagtagen av myndigheterna och tröstar sig med sin sprit eller kanske den efterblivne indianen som får spatt efter ett långt slitsamt liv och börjar skjuta folk.

Men kanske främst Andrew, mannen som är ensammast i hela världen. Han är djupt kristen, men eftersom ingen bryr sig om honom ens i kyrkan så förlorar han sin tro och fördömer hela kyrkoväsendet.

Så det är inte alltid speciellt glatt. Men på något sätt så överlever folk, trots olycka, fel och brister. Ackles dömer aldrig i sina sånger, vilket är fenomenalt.

Just His Name Is Andrew är intressant för att den så skarpt riktar kritik mot de kristna samfunden som inte ens kan ta hand om sina medlemmar, samfund där den beryktade kärleken från Jesus och Gud uteblir. Att sången dessutom är skriven av Ackles, som var bekännande kristen, är extra intressant. Ackles skriver och sjunger om livet, det verkliga livet för många - kanske för honom själv i många fall.

Det kan nästan bli en religiös stämning i vissa sånger, inte bara dem som faktiskt handlar om hans tro. Men oftast sker det en stegring, det blir mer och mer dramatiskt och egentligen en stor dos sentimentalitet och nostalgi, något som jag inte är speciellt förtjust. Men med Ackles så fungerar det så väl, kanske för att det verkar vara äkta och inte där för att forcera fram tårar hos den stora massan av idioter.

Så visst är det intressant att en av mina favoritarister, någosin, faktiskt stundtals måste räknas som en kristen sångare? Men det finns, som vi alla vet, vettiga kristna också. Såna som förstått vad livet går ut på och som inte lägger allt i händerna på något högre väsen.

David var gift med Janice Vogel Ackles i 26 år, fram tills hans död 1999. Efter sina fyra fantastiska album så ägnade han tid åt att skriva TV-manus, koreografera och skriva musikaler (ballet var en stor passion). Man märker också i nästan allt han skrivit hur det är bra nära att brista ut i renodlade musikalstycken. Det är fantastisk berättande.

Han var också djupt engagerad i All Saints Episcopal Church, en mycket liberal kyrkan som är känd för sitt stöd till HBT-världen, motstånd mot Irak-kriget och givetvis, som alla andra vettiga människor, är motståndare till dödsstraffet. Man förstår att Ackles sökte sig dit.

En stor man. Utan tvekan.