tisdag, juli 22, 2008

Besviken

Jag känner mig mer och mer besviken på människor. Kanske därför jag drar mig ifrån så många, börjar sluta acceptera deras fördomar och gnäll. Tycker man ska göra det. Svensson-rasism, bakåtsträvande åsikter och självupptagenhet. Finns fan i mig inget mer ointressant.

Givetvis så florerar detta extra mycket i den egotrippade mediavärlden. Det är väldigt mycket jag jag jag, främst kanske från skådisar, men också från regissörer som aldrig får vettiga jobb och låtsas-producenter som lanserar det ena projektet efter det andra utan att lyckas med något. En människa hörde av sig en gång i halvåret för att skryta med att han fått med Peter Harrysson i en kortfilm. Det var den enda anledning för honom att höra av sig till mig. Sånt uppskattar jag inte. Såna människor ryker direkt.

Den enda filmare jag har kvar i bekantskapskretsen är nog kära A. Ja, och N också. Men han har jag aldrig filmat med själv.

Jag fick ett erbjudande om att producera en lågbudgetfilm, 200 000 kr i budget, för en kille. Jättesnäll kille. Men dels behöver han arbeta på manuset och dels vill jag inte bli inblandad längre på det sättet. Det är roligare och mer givande att vara statist till och med. Så jag sa till honom att när det väl blir dags så ska jag se till att han får snacka med en vettig producent, som för övrigt läser den här bloggen, som kanske kan vilja få ut en ny långfilm.

Nä, jag är inte bitter. Jag är lite enstöring, men det beror på att jag vill vara ensam. Skriva, titta på film, tänka på mig själv och inte lyssna på folk som inte kan så mycket om livet. De kan skriva ett manus, men de vet inte hur man kommunicerar med andra människor.

Jag har mina vänner, min Gregory, mitt jobb, mina dvd-filmer.

Det räcker för mig.

Natti.