torsdag, juli 17, 2008

Diary of the dead - igen


Det blev ganska sent igår, på grund av sextioåringen Uno. Men när jag kom hem så hade jag ett absurt behov av att se om Diary Of The Dead (läs min recension). Jag hade tänkt på den under hela pendelfärden hem och jag fick helt enkelt övervinna tröttheten!

Enligt Romero så arbetade man fritt och snabbt, filmen gjordes på 23 dagar, och fyllde på med nyhetsändningarna samt letade stockfootage efteråt (det fanns vad jag förstått inte i manuset) samt skrev voice overn efteråt, precis som man troligtvis skulle göra vid en riktig dokumentär.

Det jag gillar är att Romero inte har fastnat slaviskt i dokumentärstilen. Han har skitit i vissa saker, och för att få historien att fungerat bättre skapat dokumentärkameror som egentligen inte borde finnas i verkligheten – dvs vinklar och klipp som inte borde gå att få till om det hade tagits rakt ur verkligheten. Historien först alltså, och fungerar historien – vilket den gör – så köper man de konstnärliga friheter som Romero tagit sig.

Intressant nog så blir dokumentären väldigt talande då det diskuteras i dokumentär om att manipulera bilder, vilket man också gjort i The Death Of Death (dvs dokumentären som filmen består av), lagt på musik och bearbetat vad folk säger. Det är den kvinnliga huvudrollen i filmen som slutligen klipper ihop projektet, och även där finns det exempel på när hon klipper för att få hennes ex-pojkvän att framstå i dålig dagar, eller att han ska verka kall och ha dåliga argument. Hennes egna argument för varför de inte ska göra dokumentären har hon helt enkelt klippt bort själv, troligen för att de inte håller i diskussionen de för.

Det finns till och med en sekvens där två av karaktärerna sitter och klipper tidigare filmat material på ett sånt sätt att det ska se coolt och spännande ut, vilket i sig kritiserar HELA mediahysterin om vad som är korrekt eller inte. Alla kan manipulera. Oavsett åsikt. Jag kommer inte ihåg om det var Romero eller någon annan som sa att förr fanns det sju olika vinklingar på en historia via tv-kanalerna, nu finns det fyrahundratusen vinklingar – genom bloggarna till exempel. Alla har sin syn på det hela, men vad är rätt.

Något som är roligt är att se hippien Romero som polischef som uppenbarligen är rasistisk, konservativ och ett riktigt svin. Det vill säga tvärtemot Romeros verkliga hållning.

Sedan har vi detta att filmen saknar en stark svart karaktär, som hans tidigare zombie-filmer har. Det är givetvis rent bullshit av folk som kanske inte tänker så långt. Den svarte killen som leder sitt gäng och barrikerar sig i lagerlokalen är en fenomenalt bra stark karaktär. Han är dessutom hederlig och ärlig, och är en direkt och värdig efterföljare till Ken Foree i Dawn och Duane Jones i Night. I den sekvensen ser vi också Boyd Banks som spelar zombie-kocken i Land of the dead och en av karaktärerna i remaken av Dawn of the dead. Dessutom noterade jag att R.D. Reid som spelar amishbonden Samuel också spelar den åldrade bögen och kyrkoorganisten Glen i samma remake.

Den enda svaga karaktären i filmen är killen som blir biten på sjukhuset, Chris Violette. Dels tycker jag han som skådespelare inte direkt imponerad, och hans framförande av dialog känns på tok för krystad. Kanske är det så att karaktären inte är speciellt bra skriven heller, han trots allt inte någon speciellt viktigt figur i historien utan mer en kille som ska fungera som ointressant pojkvän åt den betydligt mer intressantare Amy Ciupak Lalonde.

Nu har Diary fått betydligt bättre recensioner när den kom än vad Day of the dead fick när dök upp första gången, men Diary kommer på samma sätt också att stiga i anseende desto längre tiden går – som så många andra av Romeros mindre filmer.