onsdag, juli 16, 2008

Ett Kista i tystnad

Givetvis var jag nyfiken på vart olyckan hade skett och det var inte den plats som jag trodde igår, men på andra sidan. Precis där jag brukar stiga av bussen. Det var inte bara jag som var nyfiken, halva bussens passagerare steg av för att titta på katastrofområdet. Det ligger väl i människans natur antar jag. På samma sätt som vi sneglar lite extra på en krashad bil vid vägkanten.

Det såg ut som en katastroffilm. Men istället för målade frigolitbitar så låg det där stora, stora betongblock som hade rasat från en konstruktion med rämnade stålbalkar. Balkarna stack upp på ett sånt sätt att jag kom att tänka på ett övergivet tält, nerregnat och sönderblåst.

Bilen låg under blocken, men jag kunde se hur hjulen stack fram. Den var platt. Så platt som jag sett en bil i verkligheten. Att 20-åringen som satt i den överhuvudtaget överlevde, men är allvarligt skadad, har jag sårt att förstå. Den var så demolerad. Av skyliften såg jag inga rester, men det är mycket möjligt att den låg där någonstans.

På byggarbetsplatsen precis bredvid stod arbetarna och tittade ner. Antagligen fortfarande chockade över vad som hade hänt, att någon dessutom glömt att spärra av trafiken för inkommande trafik, att deras arbetskamrat är död och hur det nu ska gå med allt...

Men om några timmar är Kista som vanligt, så vanligt som det kan bli i semestertider. Röda korset-människorna kommer att vandra omkring med pärmar och frågeformulär, asiaterna kommer att hasta i sig lunchen för att bege sig till Ericsson igen, vakterna kommer att säga till någon alkis och livet går vidare.

Som vanligt.