fredag, juli 11, 2008

Kan det var så att orginaliteten är överskattad?

Hur kommer det sig att jag sett Hell’s Gate av Umberto Lenzi flera gånger, och började se om den senast igår när jag inte överhuvudtaget har sett No Country For Old Men eller There Will Be Blood? För att bara ta några exempel. Det skulle kunna upprepas i det oändliga. Jag har sett turkiska Superman Returns men inte den senaste Hollywood-filmen – trots att jag också äger den senare.

Det handlar inte om någon form av omvänt kultursnobberi där jag bara gillar ”kultfilmer”, eftersom jag absolut inte har något emot feta Hollywood-filmer eller erkända arthouse-rullar. Man kan säga, utan att överdriva, att jag är en tråkig allätare, det är bara det att jag har en fenomenalt bra filmsmak när det gäller allätandet.

I mångt och mycket tror jag att det handlar om tristess. Jag blir lite uttråkad när filmerna ser perfekta ut, har perfekta matematiskt uträknade manus och är fantastiskt välspelade. Nerven försvinner, den där vansinniga filmnerven som gör att det är så roligt att se på film. Försöker jag se en ”perfekt” film så blir jag rastlös och tittar på klockan. Det är som om att jag förväntar mig något mer hela tiden eftersom den ska vara så enormt bra.

Men det slutar nästan alltid med att jag trycker ur filmen och ser på Fredagen den 13:e del 4 istället. Fantastisk film, utan tvekan ett mästerverk, även om den inte är ett dugg originell. Kan det var så att orginaliteten är överskattad? Behöver vi orginalitet egentligen? Alla kämpar med att skapa sitt eget, vissa så hårt att alla orginalitet försvinner. Själv önskar jag att fler filmskapare arbetar med instinkten. Glöm bort priser och publiken, skriv det där speciella – det behöver inte vara nyskapandet – som roar dig som författare. Det sägs att amatörer lånar och genier stjäl. Vilket är fullt möjligt. Jag älskar Hitchcock, ändå använde han sig av samma grundidé i majoriteten av sina filmer, för att han tyckte att ”oskyldigt anklagad man måste hitta den riktiga mördaren” var ett sånt förbaskat kul och spännande koncept.

Ibland blir jag trött på att bli överraskad. Det är så sällan det fungerar ändå. Man vet att det ska dyka upp något twist på slutet som förändrar allt. Men SÅ roligt är det inte. Det är då filmer som Hell’s Gate, Black Demons, Ghosthouse och andra av Lenzi åttiotalsskräckisar kommer till sin rätt. Lenzi har aldrig varit förtjust i skräck och gjorde dessa mer för att helt enkelt överleva för dagen. Så han och frugan slängde ihop manus över frukosten, sköt filmen ganska fort och sket i överraskningar och orginalitet. Bara dumma karaktärer som vandrar omkring och blir mördade, inte ens speciellt blodigt, av korkade spöken och zombies.

Men jag älskar det. Lenzi är ett geni. Ingen kan anklaga gubben för vara orginell, men han gjorde sitt utan några större pretentioner, körde sin favoriteffekt ”yxa-i-bakhuvudet” och gjorde sitt jobb. Hell’s Gate bjuder till och med Lenzi på sin karriärs kanske enda självironiska inslag, när professorn förklarar för sina oroliga kollegor att ”det här är ingen b-film!” när det verkar som om spöken tagit deras kollega.

På något sätt så värmer Lenzi och hans kollegors arbete mer mig än perfektionister som bröderna Coen (inget ont om dem nu) eller andra kritiker och fan-favoriter.

Filmens hjärta finns där och jag kan nå det. Vilket för mig är det viktigaste.