fredag, juli 04, 2008

Kemtvätts-incidenten del 2!

Som ni alla förstår så visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till efter dessa kemtvättseskapader. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle gå tillbaka till min nya beundrare och bli indragen i hans nät. Så då är det bra att Simon, min hyresvärd (och poltergeist) finns till hands och räddar dagen. Som visade sig bli tre dagar! Jag mutade Simon med en whisky, trots att jag visste att han inte drack whisky, och berättade läget (bland annat fick han läsa berättelsen om kemtvätten). Simon cyklar fram och tillbaka till jobbet, fem kilometer, så därför kunde det vara bra då kemtvättsägaren (eller skräddaren som han benämnde sig själv senare) kanske skulle bli avskräckt av en svettig, helt slutkörd Simon.

Dag 1: Simon tittar förbi efter jobbet. Det visar sig att byxorna inte finns på plats. Dom är "någon annanstans". Skräddaren lovar att dom ska finnas där dagen efter. Uppenbarligen vill han att jag ska komma tillbaka. Kavajen är dock bra kemtvättad och jag är nöjd med den saken, även om det börjar kännas besvärlig att gå omkring i ett par risigare byxor som jag egentligen vill försöka undvika. Kommer ni förresten ihåg att jag skulle få rabatt? Simon hinner ta en titt på ägaren kvittokopia och ser att han skrivit ner ett pris som är hälften av det normala priset - men jag får ändå betala fullpris, troligen för att jag inte själv kom och hämtade kläderna.

Dag 2: Hör inget av Simon på hela dagen, men blir varse om byxorna precis när jag slutat jobbet och står på Karlbergs station. Jag har missat ett samtal, och i tron att det är min kompis Mattias som försökt ringa, så ringer jag upp och hör en röst jag tyvärr känner igen.

Ägaren: Hallå?
Fred: Hej, det här är Fred. Någon har sökt mig på det här numret?
Ägaren: Ja hej! Det är skräddaren i XXXXXXX! Är du nöjd med byxorna?
Fred: Nä, ja... alltså, jag är fortfarande kvar i stan. Jobbar sent.
Ägaren: Kan vi träffas nästa vecka?
Fred: Nä, alltså...


På något sätt lyckas jag avrunda det hela.

Kommer hem, sliter upp påsen och... DET ÄR BARA ETT PAR BYXOR! Dock fint lagade, men ändå! Bara ett par! Kostymbyxorna saknas! Skräddarjävel! Här tappar jag fattningen en aning och skickar ett sms till ägaren och kräver att byxorna är tillbaka nästa dag då Simon lovar att ÅTER igen cykla förbi och kräva in det som är mitt. Får inget svar på messet. Återigen känns det som om herrn vill att jag ska återkomma till honom, och gör allt för att jag verkligen ska göra det. Men icke!

Dag 3: Sitter på jobbet. Simon ringer. Han har byxorna! Tack Simon!

Fred: Gick det bra att hämta byxorna då?
Simon: Nja...
Fred: Vadårå?
Simon: När jag kom in och frågade efter byxorna så sade han att dom hade hängt tillsammans med kavajen. "Nä lilla gubbe",
vilket jag inte tror Simon sa i verkligheten, "Det gjorde de inte!".

Ägaren såg lite nervös ut, tittade sig omkring och "upptäckte" plötsligt att byxorna faktiskt hängde innanför disken!

En stund senare så försöker ägaren ringa mig. Jag ser hans nummer på mobilen, men dissar samtalet och förhoppningsvis tar han piken. Jag vet inte om det gjorde något att Simon hade nyrakad skalle, visade sina tatueringar och såg allmänt butter ut - men byxorna är i säkerhet nu.

Tack och lov.